Den här historien kommer ursprungligen från en amerikansk bok och handlar om något som tyvärr är alldeles för vanligt förekommande i många familjer. Nämligen våldsamma och alkoholmissbrukande män. Män som helt tycks sakna värme och känslor för sina älskade i sin familj utan tvärtom hittar lyckan i flaskan. Mamman i din här historien för en tapper kamp för att försöka skydda sin dotter från hennes ilskna pappa, men till sist går det inte längre. Och då tar hon ett beslut som dottern fortfarande pratar om, 17 år senare. Jag vet inte om historien är sann eller inte, men ämnet är så otroligt viktigt att jag ville dela det med er ändå. Många känner någon som är eller har varit i en liknande situation som den här mamman, därför får du gärna dela den här vidare när du läst den för att visa att det finns hopp.
Dagen jag blev mamma var inte dagen min dotter föddes, utan sju år senare. Fram till den dagen hade jag haft fullt upp med att försöka överleva mitt våldsamma äktenskap. Jag hade lagt all min energi på att försöka få ett ”perfekt” hem som skulle klara sig för inspektion varje kväll och jag såg inte att min bebis hade blivit en liten flicka.
Jag hade försökt att oavbrutet tillfredsställa någon som aldrig skulle bli nöjd och plötsligt insett att åren hade runnit iväg och aldrig skulle komma tillbaka.
Visst, jag hade gjort de vanliga moderliga sysslorna som att skjutsa min dotter till baletten, dansen och gymnastiken. Jag gick på alla hennes uppträdanden och konserter i skolan. Föräldramöten och öppna hus – ensam.
Jag kastade mig emellan när min make fick sina utbrott över något som spillts ut över köksbordet och sa till henne att ”det kommer att ordna sig älskling, pappa är egentligen inte arg på dig”.
Jag gjorde allt jag kunde för att hon skulle slippa höra hans hemska skrikande och elaka anklagelser när han kom hem efter sina kvällar på puben.
En vecka efter hans senaste utbrott gjorde jag till sist det bästa jag kunde komma på för min dotter och mig: jag såg till att vi flyttade från ett hem som egentligen inte var ett hem alls.
Dagen jag blev mamma var dagen när min dotter och jag satt i vårt nya hem och hade en lugn, tyst middag precis som jag alltid hade velat att hon skulle få uppleva. Vi pratade om vad hon hade gjort i skolan och plötsligt råkade hennes lilla hand slå ut glaset med chokladmjölk över bordet.
Medan jag såg hur den vita bordsduken och den lika vita väggen blev mörkbrun av all choklad tittade jag på hennes lilla ansikte. Det var alldeles skräckslaget då hon visste vad detta hade inneburit för bara några veckor sedan då vi fortfarande bodde med hennes ilskna pappa.
När jag såg hennes ansiktsuttryck och tittade på chokladmjölken som rann ner för väggen började jag skratta. Jag är säker på att min dotter trodde att jag var galen, men sen insåg hon nog att jag tänkte ”det är så bra att din pappa inte är här!”.
Hon började skratta tillsammans med mig och vi skrattade tills vi grät. Det var tårar av glädje och lycka och det var de första av många tårar vi grät tillsammans. Det var den dagen vi insåg att allt skulle ordna sig.
Än idag, 17 år senare, säger min dotter alltid samma sak när någon av oss råkar spilla ut någonting: ”Kommer du ihåg dagen när jag spillde ut chokladmjölken? Det var den dagen jag insåg att du hade tagit rätt beslut för oss, och jag glömmer det aldrig.”
Det var den dagen jag blev en mamma. Jag insåg att vara mamma inte bara handlade om att skjutsa till baletten, dansen och gymnastiken eller att gå på varje föräldramöte eller öppet hus. Det handlar inte om att se till att hemmet är fläckfritt eller att laga fantastiska middagar varje kväll. Och det handlar definitivt inte om att låtsas som att allting är normalt även när så inte är fallet.
För mig insåg jag vad det innebär att vara mamma den dagen när jag kunde skratta över spilld mjölk.
Tycker du också att mamman gjorde rätt som flyttade från sitt våldsamma hem för att skydda sig och dottern? Då får du gärna klicka på gilla 🙂
