”När livet slår dig med hundra-noll”.
År 2007 skrev musikern Kari ”Näkä” Närhi låten ”Öppet brev” till sin dotter, som led av djup depression. I texten beskriver Näkä att han inte vill förlora dottern. Vid tidpunkten såg det fortfarande ljust ut. När dottern hörde sin fars låt skickade hon textmeddelandet ”du förlorar inte mig”. Men allting går inte som man vill i livet. Tia begick vid 18-års ålder självmord när hon låg på sjukhus. Hennes unga liv tog slut måndagen den 17 november 2008.
Näkä ville inte sjunga sin dotters låt själv utan ville att någon annan istället tolkade den. ”Öppet brev” sjöngs av Tumppi Varonen, min far.
Vi hoppar tillbaka i tiden, till 2007. Min pappa kom hem till mig och knackade på min dörr. Jag var precis på väg ut på stan så jag frågade bara hastigt ”Vad är det?”.
”Lyssna på det här ”, svarade min pappa och satte på cd:n.
Jag lyssnade klart på låten och började gråta. Min pappa sa att han sjunger låten för mig och att jag måste förstå det här:
”När du gör dig själv illa, gör du mig illa.
Jag känner det minsta lilla
Men jag klagar inte, nej, jag klagar inte
För jag vet – att du är vid liv.”
Jag var vid den tidpunkten sjuk i depression. Jag var 16 år gammal.
”Du är omgiven av murar, jag förstår det,
Men även murar rivs ner.
Jag kommer närmare, du går längre bort.
Du kan inte andas”
Jag föll i depression efter att jag som 14-åring blev våldtagen. Efter det började jag använda berusningsmedel, rymma hemifrån och testa mina gränser. Jag mörkade våldtäkten för mina föräldrar och vänner. Till slut kom det fram. När jag försökte ta livet av mig när jag var 15 år. Jag var expert på spela ”Jag är okej-rollen”. Många har frågat mig flera gånger hur i helvete jag har klarat av att framställa det som att allt är ”okej?”. Hur jag har hållit ihop och orkat ta mig framåt? Jag vet faktiskt inte.
Depression är en svår sjukdom. Depression är ett helvete som det går att ta sig ur. Det går att klara sig. Det krävs otroligt mycket ork och kraft. Depression lockar inte fram död, det är ingen tickande bomb som cancer eller aids.
Nu vill jag dela min berättelse för er.
”Alltid hård mot mig själv,
svag självbild
målade in mig själv i hörnet med mina krav
låg flera dagar på golvet med min smärta”
Jag har alltid strävat efter perfektion, vilket säkert var anledningen till att jag sökte mig till idrotten. I mitt hjärta fanns det bara plats för sport och jag blev alltid hånad för det. Det hittades på dumma öknamn och jag blev retad för att vara en kille på grund av min muskliga kropp. Jag var mobbad i skolan och fick ofta jobbiga brev i ryggsäcken där jag blev hotad och utskälld.
Till sist nådde mobbningen min pappa. Det blev droppen för mig. Jag började stå upp för mig själv. Jag gick från barn till vuxen för fort. Slutligen förstod folk runtomkring mig att jag inte brydde mig, så de slutade mobbas. Jag la all min energi åt tävlingssimningen och att vara barn. Av kärlek för sporten eller hur? Jag har alltid varit för hård mot mig själv. Det har alltid varit och är än idag min svaghet. Om jag gör bort mig så är det världens hemskaste grej.
Perfektionismen har vuxit i takt med att jag blivit äldre. Jag har väldigt svårt att ”ta det lugnt” eller slappna av. Om någonting är halvfärdigt känns allt helvete. Det är säkert en av anledningarna till att jag drabbades av depression och ätstörningar. Jag kunde inte påverka våldtäkten men jag tror att jag redan innan det kunde välja att gå en annan väg. Att vara en perfektionist har stundtals tagit alla mina krafter. Varför går det inte bara slappna av och skratta? Man behöver inte alltid vara så hård mot sig själv.
Det sägs att allting har en mening? Är det så?
”Har legat på golvet, funderat på hur man klarar det här,
Har skrikit lungorna ur mig, har känt att det inte går att andas.
Och tänkt på att jag vill dö.
Kört förbi kyrkogården. Tänk, om jag fick plats där”.
Jag har legat på tågspåret och sett döden i vitögat. Jag var ett barn som visste för mycket om livets skuggsidor. Jag har varit så nere i botten att jag ”bara” velat dö. Jag hade fyllt 15 år och var med min dåvarande bästa vän på Ankkarockfestivalen. Jag vet inte vad som hände men jag bestämde mig helt enkelt för att jag inte längre orkade kämpa mot skiten. Jag började gå mot tågrälsen. Jag var nykter. Jag både hörde och såg att tåget var på väg. Jag vet inte om jag vaknade till av telefonsamtalet eller vad det var men jag hoppade åt sidan från rälsen innan kollisionen. Jag minns att jag blev fälld till marken när polisen kom och hämtade mig. Jag minns att jag såg min pappa i framsätet av polisbilen.
Jag blev erbjuden hjälp men tackade nej. Varje ”behandling” hoppade jag av. Halvfärdig. Jag var helt säker på att ingen kan hjälpa mig. Jag var övertygad att ingen kan någonsin förstå den här skiten som jag känner. Jag befann mig hela tiden vid bristningsgränsen.
”Kryp ihop i famnen, gråt tyst,
Starka är vi inte, varken du eller jag.
Du kan kalla mig självisk,
Men en förälder ska inte behöva begrava sitt barn.”
April år 2011. Jag låg på sjukhus efter en överdos. Jag hade druckit flera flaskor sprit. Jag var fastspänd. Rädd. Min mamma och pappa dyker upp framför mig, jag börjar gråta. Läkaren berättade att det är allvarligt, jag blev tvungen att ligga kvar över natten på sjukhuset. Återigen hade jag en skyddsängel vid min sida. Jag var 21 år gammal och så deprimerad att jag inte velat annat än att dö under de senaste fyra månaderna. Det här var mitt andra självmordsförsök under samma månad. Jag var ett människoskelett och tillbaka där jag var 6 år tidigare. Egentligen var det värre. Jag vägde 46,5 kg och var 171cm lång. Jag fick idrottsförbud och hamnade i hälsokontroller. Kroppen kunde svikta när som helst. Jag blev hänvisad till olika ställen, olika vårdplatser.
Depression och anorexia har ofta tagit all min ork. Att vara perfektionist passar ihop med den soppan som körsbär på moset. Jag har trots det ändå alltid hittat något sätt att klara mig.
”Van vid att alltid vara den starkaste.
Men nu hade drömmarna förbytts till mardrömmar.
Var rädd för morgondagen, ville inte vakna.
Det var en stund, då jag ej längre förstod någonting alls mer.
Genom självrannsakan fick jag grepp om livet igen,
Utan hjälp skulle jag inte finnas kvar här.”
– Alla människor har alltid sett alla andra som glada, pigga, mer sociala och energiska, sa pappa ofta. ”Världens starkaste tjej”.
Ingen kunde någonsin gissa hur dåligt det egentligen var för mig. Jag har byggt skyddsmurar runt mig som är väldigt starka. Det var svårt att erkänna att jag var deprimerad. Men det allra svåraste har varit att be om hjälp. I själva verket har det varit oövervinnerligt svårt. När man väl inser och själv ber om hjälp är man på den vinnande sidan. Känslan när man känner att ”ingen förstår mig alls” eller ”ingen kan hjälpa mig” är bara en tom fasad. Det är rent skitsnack.
Men vet ni vad?
Det är år 2015. I år är starten på en lycklig berättelse.
”Jag är kvar här, jag låter inte rädslan röra mig,
och nu är jag där inget kan påverka mig”.
Kämpa tillbaka. Ibland ger livet dig en spark.
”Livet går vidare, karavanen fortsätter vandringen
trots att det ibland känns, att man blir avtrubbad av den här skiten.
Trots att det idag känns dåligt, försök orka”.
Jag kan säga att jag gråter glädjetårar medan jag skriver det här. Jag är en kämpe. Det är du med. Jag klarade mig ur all den där skiten. Den här texten är så jävla ärlig att det inte går att göra den mer genuin.
Den här texten är skriven av finska Viivi Katarine och ursprungligen publicerad på hennes blogg med titeln ”Jag tänker att jag ville dö – När livet slår dig med hundra-noll”. Vi är oerhört stolta över att hon låtit oss publicera den här på Newsner.
Publicerad av Newsner. Gilla oss gärna:
