25-åriga Therèse Molander fick i januari diagnosen bipolär sjukdom. I söndags skrev hon ett blogginlägg där hon berättar om sjukdomen. Sedan dess har inlägget läst av tiotusentals och delats flera tusen gånger. Det är verkligen inte svårt att förstå varför när man läser texten. Modigt och viktigt!
”Hej,
Jag heter Therèse och jag är psykiskt sjuk. På riktigt.
Den 28 januari 2015 diagnostiserades jag med bipolär sjukdom, tidigare kallad manodepressiv sjukdom. När min läkare sa orden började jag gråta för att det var så skönt att äntligen få veta. Att få veta om det var något med mig som skilde sig från andra och i så fall vad det var.
Jag har väl aldrig riktigt varit som andra, men tanken att jag skulle ha någon form av sjukdom slog mig inte förrän under hösten 2013. Efter ett halvår som hade varit en bergochdalbana valde min arbetsgivare att inte förlänga min provanställning: så som jag var då passade vi inte ihop, företaget och jag. Idag är jag väldigt glad över det men just då fick det mig att må väldigt dåligt och ifrågasätta vem jag var. Sådana perioder har nog alla någon gång.
Jag bestämde mig för att ta en paus i det hektiska livet som kommunikatör i Stockholm och att istället följa en passion för att se vad det skulle leda till. Jag sökte därför till en konditorsutbildning. Sista ansökningsdag var i oktober och antagningsbeskeden skulle komma mellan jul och nyår.
Under tiden jag väntade sjönk jag ned i en djup depression. Jag klarade inte av att gå upp ur sängen eller sköta de enklaste vardagliga sysslorna som att duscha, borsta håret och klä på mig. Till slut lyckades en nära vän övertala mig att söka vård. Hon bokade en tid och en annan vän tog på sig att möta upp mig efter läkarbesöket.
Jag tog mig dit själv och mötte en fantastisk läkare. Vi pratade i nästan två timmar om allt och inget och hon sa att det lät som att det kunde vara en bipolär sjukdom, men att det är väldigt ovanligt så hon ville istället att vi skulle prova antidepressiva tabletter och se vad som hände. Så det gjorde vi.
Under tiden jag hade varit hos läkaren hade min telefon fått slut på batteri och en tid som bara skulle ha tagit en halvtimme hade plötsligt tagit flera timmar. Den stackars vän som skulle möta upp mig efter läkarbesöket hade inte kunnat få reda på om jag var där på grund av tystnadsplikten och ingen hade hört något ifrån mig. I efterhand har jag fått reda på att mina vänner var oroliga att jag skulle ha skadat mig själv på något sätt, vilket förklarade att vännen som mötte mig i entrén till vårdcentralen, där hon hade suttit i flera timmar och väntat, var oerhört känslosam.
De kommande månaderna var fruktansvärda. De antidepressiva tabletterna gjorde mig konstant manisk, jag led av vanföreställningar och inbillade mig allt från att mina vänner hatade mig till att läkarna gav mig sockerpiller eller ännu värre – medicin som gjorde mig sjuk. Nu gjorde förvisso medicinen mig sjuk: bipolära personer som medicineras med antidepressiv medicin har en tendens att gå in i djupa manier.
Och det gjorde jag. De var inte långvariga utan höll i sig två – tre dagar som max, men avlöstes genast av en annan. Jag kommer inte helt ihåg vad de handlade om eftersom hela våren 2014 är en enda dimma för mig, men en period var jag besatt av att rensa ut alla kemikalier ur mitt hem och tvättade håret med bakpulver, en annan storshoppade jag friluftsprodukter och en tredje blev jag besatt av vatten och att uppfinna nyttiga kakor.
Till slut insåg jag med hjälp av mina vänner att det inte gick längre. Jag slutade med medicinerna och mådde mycket bättre. Samtidigt sommarpratade Simon Kyaga om bipolär sjukdom och jag fick ett sms med texten ”lyssna på det här, det är verkligen du.”. Då började tanken sätta sig att kanske hade jag en bipolär sjukdom.
Jag bestämde mig för att lämna Stockholm och flytta tillbaka till Örebro för att läsa klart min masterexamen och lägga om mina levnadsvanor: stressen i Stockholm fungerade inte för mig hur mycket jag än älskar staden. Via vårdcentralen fick jag en remiss till psykiatrin för unga vuxna och fick träffa en fantastisk läkare som efter ett långt samtal med diverse enkäter att fylla i sa orden som jag både ville höra och absolut inte ville höra: Therèse, du har en bipolär sjukdom.
Det var som att all världens tyngd lyftes från mina axlar samtidigt som en mängd frågor ploppade upp i mitt huvud.
Idag sitter jag här, med beskedet att jag kommer att leva hela mitt liv med en av, enligt WHO, världens tio mest handikappande sjukdomar[1]. Jag har påbörjat medicinering som har stabiliserat mina energinivåer – för första gången på flera år sover jag mer än någon enstaka timme per natt – och min vardag är inte fullt lika mycket en känslomässig bergochdalbana. Under våren kommer jag att få komma till en specialavdelning för ytterligare medicinering och hjälp att lära mig leva med min sjukdom.
Vad det innebär för mig återstår att se, även om jag har levt hela mitt liv med den här sjukdomen har jag bara haft diagnosen en månad. Det jag kan säga är att jag inte kommer låta sjukdomen definiera vem jag är, istället kommer jag definiera min sjukdom.
För bipolär sjukdom är absolut en svår sjukdom, speciellt om den inte medicineras. Men det finns också många bra sidor, och det är dem jag väljer att fokusera på. Till exempel verkar bipolära personer enligt forskning vara mer kreativa, tänka utanför ramarna oftare och hitta alternativa lösningar på svåra problem. Flera av historiens största konstnärer och forskare tros ha varit bipolära och min gissning är att många personer inom min bransch: kommunikation och pr, har en släng av bipolär sjukdom.
Jag väljer att vara öppen med min sjukdom trots alla fördomar som finns kring psykiska diagnoser. Dels för att jag inte mår bra av att dölja saker för min omgivning, dels för att jag tror att vi måste våga prata mer om psykiska diagnoser och att det går att leva med dem för att fler ska våga söka vård och för att fler som har fått diagnoserna ska ha framtidstro och känna livsglädje.
I den här bloggen kommer ni därför få följa min berättelse och mina tankar. Min bild är högst subjektiv och jag tänker inte försöka mig på att ge några generella beskrivningar av bipolär sjukdom, för jag tror att alla som lever med sjukdomen är unika och upplever den på olika sätt, även om det finns gemensamma nämnare.
Jag hoppas att fler kommer få en förståelse för hur det är att leva med en psykisk diagnos, eller att ha någon i sin närhet som lever med det, och att allt fler tabun och fördomar kommer att suddas ut. Men framför allt hoppas jag, högst egoistiskt, att den här bloggen kommer att hjälpa mig att hantera min sjukdom och leva med den.
Tack för att du tog dig tid att läsa,
Therèse”
Den här texten är skriven av Therese Molander och ursprungligen publicerad på hennes blogg. Vi är oerhört stolta över att hon låtit oss publicera den här på Newsner.
