Sjuksköterskor är en yrkesgrupp som inte alltid får den uppskattning det förtjänar. De sliter hårt varje dag för att vi ska må bra och behålla hälsan, ofta i långa skift som tär på dem själva.
Brittany Denise är en av alla sjuksystrar i världen som lägger ned sitt hjärta och själ på att vårda andra och hennes text på Facebook, som handlar om de allra svåraste, lämnar nu en hel värld i tårar.
Läs hennes berörande text här under, och dela den vidare om du också vill hylla alla sjuksköterskor för deras fantastiska arbete!
De allra flesta alla vet att jag jobbar som sjuksköterska! Jag jobbar på intensivvårdsavdelning med tidigt födda och sjuka nyfödda barn. Många människor tror att detta innebär att mata och gosa med bebisar, och ibland har jag förmånen att få göra det också 🙂 Men mitt jobb innebär så mycket mer.
Jag tar hand om barn som föds så många månader för tidigt att de inte kan överleva utan modern medicin. Jag sätter på utrustning som visar hur hjärtat slår och hur barnets andning och syresättning fungerar.
Jag gör bedömningar, tar hand om dem, drar sladdar, fixar med dropp och ger mediciner.
Jag lär nya pappor hur de byter blöja på sin bräckliga bebis för första gången.
Jag lägger barnet på mammans bröst för första gången (ofta med många sladdar och rör), när hon inte fått hålla sin bebis på veckor.
Jag tröstar mamma när hon ser hur hennes lilla, sköra barn gå igenom fler medicinska procedurer än vad någon kan föreställa sig.
Jag firar tillsammans med föräldrar efter varje framsteg: varje gång en sladd tas bort, varje gram som barnet går upp i vikt.
Jag gläds med de föräldrar som får ta med sig barnet hem, efter att ha tillbringat månader innanför väggarna på barnintensiven.
Jag får se underverk. Jag är vittne till hur livet kommer tillbaka och hur det kan slå alla oöverstigliga odds. Men ibland blir det inte så…
Jag hjälper till att återuppliva barn när deras hjärtan stannar och när deras små kroppar helt enkelt inte orkar kämpa mer.
Jag förbannar mig själv när jag tänker på hur vi kunde gjort saker bättre eller annorlunda, när alla alternativ är ute.
Jag lämnar över de söta små liven till sina föräldrar när de tar sina sista andetag, när vetenskapen och alla mediciner i världen inte längre räcker till.
Jag ger barnen medicin, så att de inte ska ha ont under sina sista stunder här på jorden.
Jag hjälper familjer att spara små minnessaker, som föräldrarna kan ta med sig hem för att minnas sina förlorade älsklingar.
Jag delar minnen med familjerna och vi skrattar och gråter tillsammans. Barnavdelningen blir deras hem.
Jag kramar om föräldrarna när de lämnar sitt barns rum för sista gången och hoppas att mina ord kan skänka dem lite tröst.
Jag gråter ibland i bilen på väg hem, i duschen, eller innan jag försöker sova.
Jag får stöd från mina medarbetare. Alla dessa andra sjuksköterskor som jag är så välsignad att få arbeta sida vid sida med. Jag lutar mig mot dem för att få mer kunskap, visdom och stöd.
Ja, det är mitt ”jobb” att vara sjuksköterska. Men det visar sig gång på gång att det innebär att vara så mycket mer än så.
*** Bilden är delad med mammans tillstånd, som för att visa vilken kämpe han var under hela sin kamp. Denna bild togs efter att han lämnade oss här på jorden och det var en sådan välsignelse att vara där med honom i den stunden. Jag vet att alla andra sjuksköterskor på avdelningen som vårdade honom kände på samma sätt. Fotot är taget av Ashley Trainer-Smas ❤️
Dela gärna vidare om du vill hylla alla våra sjuksköterskor!
