När jag läste den här berättelsen fylldes jag av värme men fick även några tårar i ögonen. Den handlar om en kille som berättar om en något oväntad klasskamrat han hade under åren på universitetet. I hans klass gick nämligen en 87-årig dam och när jag får höra vad hon har att berätta… Ja, ni får läsa själva men jag tyckte i alla fall att den här berättelsen var så pass bra att jag redan delat den med alla mina vänner. Jag tror att ni kommer att vilja göra samma sak när ni läst vad hon har att säga.
Det var första dagen på universitetet och professorn presenterade sig för oss och utmanade oss i nästa andetag att lära känna någon i klassen som vi inte redan kände. Jag ställde mig upp och tittade runt i rummet när jag plötsligt kände en försiktig hand knacka mig på axeln. När jag vände mig om stod där en rynkig liten dam som tittade på mig med ett leende som fick hela henne att stråla. ”Hej snygging, mitt namn är Anna. Jag är 87 år gammal, får jag ge dig en kram?” sa hon.
Jag skrattade till och svarade entusiastiskt ”Självklart får du det!” varpå hon gav mig en rejäl, varm kram.
”Varför är du tillbaka i skolan i en sådan ung och oskyldig ålder?” frågade jag.
”Jag är här för att träffa en rik man att gifta mig med och få några barn med”, skrattade hon till svar.
”Nej, men allvarligt?” frågade jag. Jag var genuint nyfiken på vad som hade fått henne att hoppa på den här utmaningen i en så pass hög ålder.
”Jag har alltid drömt om att ha en universitetsexamen så nu ska jag skaffa mig en”, svarade hon.
När föreläsningen var över gick vi till skolans café tillsammans och drack varsin choklad-milkshake. Vi blev goda vänner direkt. Varje dag de kommande tre månaderna lämnade vi klassrummet i varandras sällskap och pratade oavbrutet. Jag tyckte att det var så otroligt fascinerande att lyssna på henne, hon var som en tidsmaskin när hon delade sin visdom och livserfarenhet med mig.
Med tiden blev Anna mycket älskad bland studenterna på universitetet och hon hade väldigt lätt för att få nya vänner. Hon älskade att klä upp sig och njöt verkligen av all uppmärksamhet hon fick från de andra studenterna. Anna levde sannerligen livet på universitetet.
När terminen närmade sitt slut uppmuntrade vi Anna att hålla tal på balen. Jag glömmer aldrig vad hon lärde oss under sitt tal. Hon presenterades och gick med försiktiga steg upp på scenen. När hon började hålla talet hon hade förberett tappade hon ut lapparna med stödord på golvet. Frustrerad och lite generad lutade hon sig fram mot mikrofonen och sa: ”Jag är ledsen att jag är så darrig. Jag slutade med öl och övergick till whiskey i stället och den tar livet av mig! Jag kommer aldrig få ordning på de här lapparna så låt mig i stället prata rakt ur hjärtat.”
Vi skrattade åt hennes whiskey-skämt medan hon harklade sig och satte igång:
”Vi slutar inte leka för att vi blir gamla, vi blir gamla för att vi slutar leka. Det finns bara fyra hemligheter för att hålla sig ung, vara lycklig och uppnå framgång. Du måste skratta och hitta på roliga saker varje dag. Du måste ha en dröm. När du ger upp dina drömmar kommer du att dö.
Vi har så många människor som går omkring oss som redan är döda utan att ens veta om det! Det är en otrolig skillnad mellan att bli gammal och att växa upp. Om du är 19 år gammal och ligger i din säng i ett år utan att göra något produktivt kommer du snart att fylla 20. Om jag är 87 år gammal och ligger i sängen i ett år utan att göra något kommer jag att fylla 88.
Alla blir vi äldre. Det krävs ingen talang eller speciell förmåga för det. Målet är att blir äldre och samtidigt se möjligheterna i förändringar. Ångra ingenting. Många av oss äldre ångrar inte vad vi gjort, vi ångrar i stället de saker vi aldrig gjorde. De enda människor som är rädda för döden är de som ångrar något.”
Hon avslutade sitt tal med att sjunga sången ”The Rose” som ursprungligen framfördes av Bette Midler. Och hon uppmanade oss alla att noga studera texten till låten och sedan leva efter orden i våra liv, varje dag.
Några år senare hade Anna klarat av att slutföra sina studier och få ut sin examen. En vecka efter examensdagen gick Anna stillsamt bort i sömnen. Över 2 000 universitetsstudenter kom på hennes begravning för att ära minnet av en kvinna som med sitt liv visat att det aldrig är för sent att uppfylla sina drömmar.
När jag läste hennes tal bestämde jag mig för att dela hennes visdomsord om livet till alla i min familj. Om du också tycker att det hon säger är väldigt klokt får du gärna dela det här vidare, jag lovar att dina vänner och din familj kommer att uppskatta att läsa det här.
För som det heter: ”Alla blir gamla, men det är valfritt att växa upp.”
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
