En kvinna som återhämtar efter en bröstcanceroperation skriver om hur det var att återvända till sin man och de känslor hon hade. Hon var väldigt rädd för att mannen inte skulle tycka om henne längre. Jag tror de flesta kan känna igen känslan av att man inte duger ibland. Oavsett om man genomgått en tuff operation, inte har sin bästa dag eller på något annat sätt inte känner sig nöjd med sin kropp så kan oron och känslan verkligen bryta ned dig. Men det är oftast då som vi märker om de personer vi har omkring oss är värda att behålla eller släppa. Jag har ingen aning om detta har hänt på riktigt eller inte, men jag vet att den här makens sätt att behandla sin hustru kan fungera som en inspiration för oss alla. Dela gärna berättelsen om du håller med mig.
Precis efter att jag kommit hem efter en fyra dagar lång vistelse på sjukhuset, förklarade jag för min man att jag verkligen måste tvätta håret omedelbart. Det är egentligen inte sant. Men ett varmt och ångande badrum är den perfekta platsen för mig, så att jag gömma mig från rädslan som slagit en hård knut runt mitt hjärta.
Jag har skjutit upp det oundvikliga ögonblicket tills det att jag måste klä av mig, men när jag snart ska sjunka ned i det varma skumbadet går det inte längre. Så jag blickar långsamt nedåt och betraktar min nakna kropp försiktigt. Blicken går mot det tomma utrymme där mitt vänstra bröst än gång satt.
Där finns nu bara blåmärken… Det är grönt, gult och fyllt med svarta stygn som är täckta med torkat blod. Det är så vedervärdigt, jag är brutalt ful. Snabbt börjar jag fantisera ihop olika metoder på hur jag ska lyckas undvika så att min make Jim aldrig någonsin ska få sig mig naken igen.
Den ömsesidiga passionen har alltid varit en sådan styrka i vårt äktenskap. Men nu verkar allt detta vara över. Hur skulle jag någonsin kunna attrahera honom med min fula, skeva och stympade kropp? Jag är bara 43 år gammal och jag skäms så mycket. Det känns som jag svikit honom.
Jag lutar mig tillbaka i badet och vågor av sorg sköljer över mig. Då öppnas plötsligt badrumsdörren bakom mig och Jim går rakt in i mitt moln av självömkan. Utan att säga ett ord lutar han sig långsamt över mig och placerar sina läppar på mina ögonlock. Han vet att detta är min favoritgest bland alla våra sätt att säga ”Jag älskar dig”.
Fortfarande tyst och utan att tveka böjer han sig längre ner. Jag är på helspänn och försöker dölja hur mycket jag skäms. Jim ser direkt på mitt ärr och försiktigt kysser han stygn för stygn. En gång. Därefter två gånger. Tre gånger. Han står upp och ler kärleksfullt på mig. Sedan gör han en slängkyss, som också är vårt sätt att säga ”jag älskar dig”, och stänger dörren försiktigt bakom sig.
Varma, tacksamma tårar rullar nedför mina kinder och droppar sakta ned i badvattnet.
Blåmärket på mitt bröst finns kvar. Men smärtan i hjärtat är borta.
Dela gärna vidare detta till dina vänner om den här historien berörde dig och om du tycker att den här maken gjorde det enda rätta!
