Här kommer en historia som visserligen är ganska lång, men som utan tvekan hör till bland det starkaste jag har läst. Den har snurrat runt på nätet i några år och vissa menar att den är sann medan andra är mer osäkra och tror att den kan vara påhittad för att lära oss något om livet. Men oavsett vad sanningen bakom historien är så träffar den mig rätt i hjärtat. Det här visar verkligen hur mycket en god gärning kan betyda för en medmänniska och vilka konsekvenser det kan få i det långa loppet. Läs vidare här under och kom ihåg att dela den vidare efteråt, för det här förtjänar alla att få läsa tycker jag.
En dag gick en kvinna ner för gatan när hon fick se en man som satt och tiggde vid ett gatuhörn. Mannen var äldre, orakad och sliten. Medan han satt där gick människor förbi honom och gav honom blickar av avsmak och visade tydligt att de inte ville ha något med honom att göra på grund av den han var – en smutsig hemlös man. Men när kvinnan fick syn på honom kände hon stort medlidande med honom.
Det var väldigt kallt den dagen och mannen hade bara en trasig rock med många hål på sig samt en tunn fleecefilt som han lindat in sig i. Den var så tunn att den knappast erbjöd någon värme. Hon stannade till och tittade ner på honom ”Ursäkta mig min herre, men mår du bra?”
Mannen tittade långsamt upp. Den här kvinnan tillhörde alldeles tydligt det övre samhällsskiktet som var van vid livets goda. Hennes kappa var splitterny. Hon såg ut som att hon aldrig hade behövt gå hungrig i hela sitt liv. Den första tanken som slog honom var att hon ville driva med honom precis som många andra gjort innan henne. Därför grymtade han bara fram ett ”låt mig vara” till svar.
Till hans förvåning stod kvinnan kvar. Hon log och hennes jämna vita tänder glittrade mot honom. ”Är du hungrig?” frågade hon.
”Nej, jag kommer precis från en middag med kungen. Gå nu härifrån!”, svarade han sarkastiskt.
Men kvinnas leende blev bara ännu bredare. Plötsligt kände mannen en försiktig hand glida in under hans arm. ”Vad gör du?” undrade han irriterat, ”jag bad dig att lämna mig ifred.”
Ungefär samtidigt dök en polisman upp på platsen. ”Är det något fel frun?” undrade polisen.
”Inga problem alls, konstapeln”, svarade kvinnan. ”Jag försökte hjälpa den här mannen upp bara. Kan du hjälpa mig?”
Polismannen kliade sig i huvudet. ”Det där är gamle Jack. Han har funnits här i kvarteret i flera år. Vad vill du honom?”
”Ser du fiket där borta?” undrade kvinnan. ”Jag ska se till att han får något att äta och få bort honom från den kalla gatan för en stund.”
”Är du galen?!” fick den hemlöse mannen ur sig. ”Jag vill inte gå in där!”
Samtidigt kände han en stark hand ta tag i hans arm och lyfta upp honom.
”Låt mig gå konstapeln, jag har inte gjort något fel.”
”Det här är något bra för dig Jack. Sabba inte det här nu”, svarade polisen och pekade mot fiket.
Till slut, efter viss övertalning, lyckades kvinnan och polisen få med sig Jack till fiket och satte ner honom vid ett bord. Det var sent på morgonen så frukostgästerna hade redan lämnat fiket och lunchgästerna hade ännu inte dykt upp. Fikets ägare strosade fram och ställde sig vid deras bord.
”Vad pågår här konstapeln? Är den här mannen i trubbel eller?” undrade ägaren.
”Den här kvinnan vill bjuda den här mannen på en måltid”, svarade polisen.
”Inte här inne! Att ha en person som honom här inne är dåligt för affärerna!” sa ägaren ilsket.
Den hemlöse gamle mannen log uppgivet. ”Där ser du, jag sa ju till dig att det skulle bli såhär. Låt mig gå härifrån nu. Jag ville ju inte ens gå hit från början.”
Kvinnan vände sig nu mot ägaren och log. ”Min herre, känner du möjligen till den stora banken som har sitt huvudkontor här nere på gatan?”
”Självklart frun. De brukar alltid hålla sina veckomöten i en av de konferensanläggningar jag äger”, svarade ägaren förvirrat.
”Och brukar du tjäna bra med pengar på deras möten?”
”Vad angår det dig?”
”Jo, du förstår, jag är ägare och VD på den banken”, replikerade kvinnan.
”Oj… Jag…”
Kvinnan log igen. ”Jag misstänkte att de skulle ha en viss påverkan på den här situationen”, svarade kvinnan med hon log mot polisen som hade brustit ut i ett gapskratt bredvid. ”Vill du dricka lite kaffe och äta en bit med oss, konstapeln?”
”Nej tack, frun. Jag är i tjänst”, svarade polisen.
”Men en kopp kaffe att ta med kan jag väl få bjuda på i alla fall?”
”Ja, tack. Det går alldeles utmärkt.”
Ägaren vände snabbt på klacken och rusade mot disken. ”Jag ska hämta ert kaffe omedelbart konstapeln!”
”Där satte du honom verkligen på plats!” skrattade polisen.
”Det var inte min mening. Tro det eller mig, men det finns en anledning till allt det här”, sa hon medan hon satte sig mittemot den hemlösa mannen och såg honom rakt in i ögonen.
”Jack, kommer du ihåg mig?”
Den gamle mannen såg på hennes ansikte med sina gamla trötta ögon. ”Ja… Jag tror det… Jag menar, du ser bekant ut.”
”Jag är visserligen några år äldre. Kanske fyller jag även ut mina kläder lite bättre än när jag var yngre och du brukade arbeta här och jag kom in genom just den där dörren, kall och hungrig.”
”Frun?” undrade polisen förvånat. Han kunde inte tro att en kvinna som såg så välbärgad ut någonsin hade behövt vara hungrig.
”Jag hade precis slutat på högskolan. Jag kom hit till stan för att söka jobb men jag hittade inge något. Det blev så illa att jag endast hade några få kronor kvar i fickan och jag blev vräkt från min lägenhet. Jag vandrade planlöst på gatorna i dagar. Det var februari och det var iskall och jag svalt nästan. Jag fick syn på det här stället och gick in och hoppades att jag kunde få något att äta.”
Jacks ansikte fylldes nu med ett ansikte. ”Nu minns jag. Jag stod bakom disken. Du kom fram och undrade om du kunde få jobba ihop till något att äta. Jag sa att det var mot företagets policy.”
”Jag vet”, fortsatte kvinnan, ”sen gjorde du den största rostbiffsmackan jag någonsin hade sett, gav mig en kopp kaffe och bad mig att sitta ner och äta min smörgås. Jag var orolig att du skulle hamna i problem. Men när jag sedan tittade mot dig såg jag att du slog in maten i kassan och betalade med dina egna pengar. Då visste jag att allt skulle ordna sig.”
”Så du startade ditt egna företag?” undrade den gamle mannen.
”Jag fick ett jobb samma eftermiddag. Jag jobbade mig upp. Till slut startade jag mitt eget företag som tack och lov gick bra och växte.” Hon tog nu upp sin väska och plockade fram ett visitkort som hon räckte över till mannen. ”När du har ätit upp kan du väl komma förbi och besöka en man på mitt företag som är ansvarig för rekryteringar. Jag går och pratar med honom och jag är säker på att han kan hitta ett jobb åt dig på företaget.” Hon log. ”Jag tror att han kanske till och med kan hitta lite kapital så att du kan få en förskottsbetalning för att köpa lite kläder och skaffa ett ställe att bo på tills du kommer på fötter. Och om du någonsin behöver något är min dörr alltid öppen för dig.”
Den gamle mannen hade nu tårar i ögonen. ”Hur kan jag någonsin tacka dig?”
”Tacka inte mig, tacka gud eller ödet eller vad du vill som fick mig att hitta dig”, svarade kvinnan med ett leende.
Utanför fiket stannade kvinnan och polismannen till ett ögonblick innan de skiljdes åt. ”Tack för all din hjälp konstapeln”, sa kvinnan.
”Tvärtom. Du ska ha tack. Jag fick uppleva ett mirakel idag, något jag aldrig kommer att glömma. Och… Tack för kaffet.”
Hon ryckte till. ”Men du, jag glömde ju att fråga om du ville ha mjölk eller socker i kaffet! Det där är svart.”
Polisen tittade ner på sin kaffekopp. ”Ja, ja dricker normal med mjölk och socker, antagligen mer socker än vad som är bra för mig”, skrattade han och slog sig på magen.
”Jag är ledsen”, svarade kvinnan.
”Jag behöver det inte, jag har en känsla av att det här kaffet som du köpte till mig kommer att smaka lika sött som socker ändå.”
Kom ihåg att dela historien vidare så att alla får chansen att läsa den 🙂
