I sommar är det dags för 31:a omgången av sommar-OS, denna gång i Rio de Janeiro i Brasilien. För 48 år sedan hölls sommar-OS i Mexico City. Fast egentligen hölls spelen på hösten, i oktober närmare bestämt. Det var kontroversiellt att hålla de olympiska spelen på denna plats, eftersom Mexico City är beläget så pass högt över havet och luften därmed innehåller mindre syre än närmare havsytan. Under OS 1968 tände den första kvinna någonsin den olympiska elden. Amerikanen Bob Beamon satte världsrekord i längdhopp på 8,9 meter – ett världsrekord som stod sig i 23 år. Och Dick Fosbury vann herrarnas höjdhopp när han hoppade över ribban med ryggen först. Efter det har hela världen tagit efter hans teknik: Fosbury-floppen. Men 1968 var också det år då ett väldigt välkänt foto togs av fotografen John Domini. Tre män, två svarta och en vit där de svarta männen reser sina handskbeklädda knutna nävar i luften, på medaljpodiet efter finalen i 200-metersloppet. Detta är historien bakom detta starka fotografi.
Det är ett historiskt foto. Tommie Smith och John Carlos, som här har vunnit respektive kommit trea i 200 meter löpning, slår knutna nävar med svarta handskar i luften samtidigt som de böjer ner sina huvuden när den amerikanska nationalsången spelas.
Gesten förargade miljontals amerikaner.
– Vi såg det som nödvändigt att rikta uppmärksamhet mot ojämlikheten i vårt land. Jag tycker inte om att folk ser det som negativt. Det var inte mer än en knuten näve i luften och ett böjt huvud, där vi erkände den amerikanska flaggan. Vi symboliserade inte hatet mot den, har Tommie Smith senare sagt i en HBO-dokumentär om OS i Mexico City 1968.
Smith och Carlos stängdes av från laget och fick ta emot dödshot. Men runt om i världen fick de också en hel del stöd, från folk som imponerades av de två männen som stod där orädda framför hela världen och uttryckte sitt mittnöje med orättvisorna i USA.
Foto: John Domini
Mest fokus låg på Tommie Smith och John Carlos. Men vad med den tredje mannen? Vem var han?
I höstas översatte online-magasinet Griot en italiensk skribents långa hyllningstext till denna tredje man. Författaren skriver att denna tredje man förmodligen var den som var största hjälten den där höstkvällen 1968. Texten har lästs, gillats och uppskattats av hundratusentals.
Den tredje mannen i fotot hette Peter Norman och kom från Australien. Han gjorde sitt livs sprintlopp i OS-finalen och slutade tvåa efter ”The Jet” Tommie Smith.
När Smith och Carlos hade bestämt sig för att visa hela världen hur deras kamp för mänskliga rättigheter såg ut frågade de Norman om även han trodde på mänskliga rättigheter. Ja, svarade han. Ja svarade australiern, som kom från ett land där ursprungsbefolkningen diskriminerades och vita och aboriginer hölls åtskilda.
– Han sa ”jag står med er”. Jag förväntade mig att se rädsla i Normans ögon men i stället såg vi bara kärlek, har John Carlos sagt.
Tommie Smith och John Carlos hade bestämt sig för att ha på sig ”Olympic project for human rights”-emblemet, som representerade en rörelse idrottare som stöttade kampen för jämlikhet. De hade bestämt sig för att vara barfota för att representera fattigdomen bland färgade personer. Och de skulle ha svarta handskar på sig, en symbol för organisationen Svarta Pantrarna som kämpade för afroamerikanernas rättigheter.
Då ställde Peter Norman en fråga som förvånade amerikanerna. Han pekade på emblemet och sa:
– Jag tror på vad ni tror på. Har ni en till av de där till mig? I så fall kan jag visa mitt stöd för er sak.
En annan amerikansk idrottare hörde konversationen och gav sitt emblem till Norman. Vad som sedan hände har förevigats i fotografiet. De gick igenom med sin protest, och hörde hur den amerikanska nationalsången tystnade när de stod på podiet.
Smith och Carlos fick ta emot mycket hat för sin gest. Men efter ett tag förvandlades de till hjältar – medan Norman aldrig riktigt uppmärksammades. Han återvände till Australien, där han behandlades som en främling. Utstött, skriver Griot. I OS 1972 tävlade han inte – trots sina bra tider.
I flera år hade Norman möjlighet att fördöma Carlos och Smiths gest – i utbyte mot en benådning från det system i Australien som hade fryst ut honom. Men han gav aldrig efter. han hade svårt att få jobb och en skada ledde till problem med depression och alkoholism.
2006 dog Peter Norman plötsligt av en hjärtattack. Tommie Smith och John Carlos var med och bar kistan under begravningen.
– Peter var en ensam soldat. Han valde medvetet att offra sig för mänskliga rättigheter. Det finns ingen Australien borde hylla, erkänna och uppskatta mer än honom, har John Carlos sagt.
– Han betalade ett pris med sitt val. Det var inte bara en simpel gest för att hjälpa oss, det var HANS kamp. Han var en vit man, en vit australisk man bredvid två färgade män, som i det ögonblicket av seger stod upp för samma sak, har Tommie Smith sagt.
Dela gärna vidare om du vill att fler ska kunna läsa denna historia, om kampen för en mer jämlik värld.
Publicerad av En jämlik värld, gilla gärna
