Skolstarten närmar sig och för många barn vänder det sig i magen bara av blotta tanken. Inte på grund av lektioner, läxor och tuffa lärare – utan för den fruktansvärda mobbning som många unga killar och tjejer tvingas utstå varje dag.
Så var det också för Andreas Jonsson, som mobbades i flera års tid och gick till skolan med en klump i magen varje dag.
I dag är Andreas 33 år – och i ett uppmärksammat brev till sitt 10-åriga jag har han nu berört tiotusentals svenskar.
Det var under söndagseftermiddagen som Andreas Jonsson publicerade det rörande brevet till sitt 10-åriga jag på sin Facebook-sida. Inlägget tog snabbt fart och i skrivande stund har det fått över 60 000 gillamarkeringar och 20 000 delningar.
I en intervju med Göteborgs-Posten förklarar Andreas varför han valde att skriva brevet:
– Jag vet själv hur jag kände inför skolstarten. Varje år kommer ny statistik på hur många det är som mår dåligt. Jag vill ge min bild av ämnet. Att det är värt att hålla ut. Att det är värt att fortsätta leva och att stå upp för den man är, säger han till Göteborgs-Posten.
Så här skriver Andreas i sitt brev:
”Kära 10 åriga Andreas. Du ska strax börja mellanstadiet. Du är nervös och vill egentligen inte gå tillbaka till skolan efter sommarlovet. Du är livrädd – för du vet att du kommer bli slagen.
Jag vet att du står i kön till att bli fotograferad, men hur du ursäktar dig och går in på toaletten när det är tre klasskamrater framför dig i ledet. Du rusar in på toan och kräks. Du kräks för du är livrädd. Du vill inte, men du måste ändå. Några minuter senare sitter du där framför kameran. Det blixtrar till. Du blinkar. Ni tar om bilden. Några tjejer fnissar i bakgrunden. Du försöker pressa fram ett leende, men inom dig skakar du.
Bilden du tog den där sensommardagen är bilden jag håller i min hand. Den skräckslagna killen som är livrädd för att gå tillbaka till gymnastiken, han är jag. Det har gått så många år. Det har regnat så många sommarlov. Du har blivit vuxen nu. Men du minnas allt. För här sitter jag, 33 år gammal och känner hur saltvattnet från tårarna på mina kinder droppar ner mot grå T-shirt.
Älskade tioåriga Andreas, jag vet att du får slag i duschen. Jag vet att du snart kommer börja ljuga för din lärare att du har ont i huvudet för att slippa gymnastiken. Jag vet att du kommer blöta din handduk för att mamma inte ska tro att du skolkat. Jag vet att sover dåligt, att du har en klump i magen. Jag vet allt det där – för du är jag, men jag är vuxen nu.
Kära tioåriga Andreas. Du kommer aldrig läsa det här. Jag vet ju det innerst inne. Men jag var bara tvungen. Jag var bara tvungen att ge dig hopp. Ett hopp och en gnista till en dröm som kommer fatta eld. Ett hopp, en tro och ett löfte om att livet ÄR värt att leva. Det ÄR värt att kämpa – för livet BLIR bättre! Jag lovar.
Jag önskar så jag kunde backa tiden, hålla dig i handen och följa med dig som en stark storebror in på fotograferingen den där augustidagen 1994. Att jag kunde visa dig hur bra ditt liv kommer bli. Hur bra du kommer att må.
Och till dig som är tio år och läser detta. Till dig som har en tioåring som borde läsa detta. Eller en femtonåring. Eller kanske nitton. Till dig vill jag ropa från djupet av mitt hjärta: Stå upp, stå rak och fortsätt kämpa älskade vän. Livet ÄR värt att kämpa för. Jag vet, för det är jag som är på bilden. Det är jag som är den tioåriga Andreas.”
Mobbning är inte acceptabelt och tillsammans måste vi få stopp på det. Dela gärna vidare för att sprida Andreas viktiga budskap!
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
