När jag funderar på Förintelsen är det frestande att tänka på något helt annat – eftersom det är sådant skamligt kaptiel i människas historia.
Samtidigt får vi aldrig låta detta massmord falla i glömska. Och de som inte lär av historien är dömda att upprepa den.
Därför är det viktigt att vi fortsätter att berätta och utbilda om Förintelsen. Men i allt det hemska som begicks fanns det också vissa stunder av ljus, hjältemod och hopp.
Historien om Edith Westerfeld och Gerda Katz är en sådan. Tack vare en otrolig kombination av ödet, generositet och modern teknik fick deras historia ett ”lyckligt” slut – 73 år senare.
Edith och Gerda var två av tusentals barn som smugglades ut till USA när judehatet spred sig i Nazityskland. Flickorna ingick i ett hemligt program, ”One Thousand Children” som gick ut på att förflytta judiska barn till fosterfamiljer i USA, innan helvetet bröt ut på allvar i Europa.
Redan vid tiden för avresan var förföljelsen av judarna väldigt intensiv, något som kulminerade under Kristallnatten i november 1938, då många synagogor blev nerbrända och tusentals judiska affärer förstördes.
Många föräldrar insåg allvaret och gjorde allt för att rädda sina barn, så även Gerdas och Ediths.
Barnen transporteras i små grupper om tio på kryssningsfartyg över Atlanten till säkerheten i USA. Det var på ett av dessa fartyg, Deutschland, som Edith och Gerda mötte varandra.
”Från första stunden de träffades var Edith och Gerda oskiljaktiga. Under 10 dagar ombord på fartyget, och under tre dagar i New York, bildade de två flickorna ett väldigt stark band i ett försök att fylla tomrummet efter deras familjer, som var kvar i Tyskland. I New York såg de bland annat såg de The Rockettes och Walt Disneys ”Snövit och de sju dvärgarna” på Radio City Music Hall.
Deras vägar skiljdes åt när Edith åkte till Chicago och Gerda fördes till Seattle, för att bo med sina nya familjer. Men i 73 år höll Edith hårt i ett gammalt foto på ”Gerdie” som hon sparat. ’21 Mars 1938. Ett minne från din vän, Gertie Katz’, stod det på baksidan av fotografiet”, skriver Chicago Tribune.
Det är inte svårt att föreställa sig hur hjärtskärande det måste varit för flickorna att slitas ifrån varandra.
De hade redan ryckts från sina familjer och kommit till ett främmande land med främmande människor. Flickorna flydde obeskrivligt hat och de hade inte en aning om de någonsin skulle få se sina föräldrar eller släktingar igen.
73 år passerade och de gamla väninnorna hörde ingenting från varandra. Men genom Ediths dotter, Fern Schumer Chapman, sattes hjulen i rullning.
Dottern skrev nämligen en bok om de tusentals judiska barn som fördes till USA i räddningsprojektet ”The One Thousand Children”.
Boken blev i sin tur en del av läroplanen i många skolor och när en grupp åttondeklassare på Madison High School hörde berättelsen om Edith och Gerda nöjde de sig inte med slutet. För det fanns ju egentligen inget sådant.
Nej, dessa 13- och 14-åringar ville göra något för att hjälpa till. De skulle ordna så att Edith och Gerda fick återförenas.
Och det var precis vad som hände.
Genom noggrana undersökningar fick eleverna kontakt med författaren Fern Chapman, som även hon länge hade drömt om att hjälpa sin mamma Edith hitta denna saknade del av sitt förflutna.
Tack vare sociala medier hittade de till slut Gerda, som skrev direkt ett meddelande till sin gamla vän.
”Jag har tänkt på dig ofta och jag är så tacksam att för att du hittade mig. Kan inte vänta tills vi får prata med varandra”, skrev Gerda.
Efter 73 långa år var det alltså dags för Edith och Gerda att mötas igen. Edith och dottern Fern reste till Seattle, där Gerda fortfarande bor.
Titta gärna på deras återförening här nedan se det känslosamma ögonblicket när de omfamnar varandra!
Dela gärna vidare Gerda och Edith fantastiska historia om du också blev varm i hjärtat av att se detta. Äkta vänskap övervinner allt!
