Ibland undrar jag verkligen hur en del människor tänker. Den här kvinnan var i full färd med att klanka ner på en liten tjej, på grund av vad hennes pappa jobbade med. Som tur var fanns det en annan kvinna där som kunde ingripa. Jag hittade den här berättelsen på den här bloggen. Jag hoppas att det hon skriver är sant, för vi behöver mer människor som henne på den här planeten.
Jag var på biblioteket för någon dag sen, och min dotter lekte vid målarbordet tillsammans med två andra flickor. En av de små tjejernas mamma var i närheten och sa ”Är inte ni tjejer riktigt bra små konstnärer?”
Då sken den tredje flickan upp och sa, ”Min pappa är konstnär!”
Kvinnan log beskedligt och sa: ”Jasså du, vilken typ av konstnär?”
Den lilla flickan sa stolt, ”Han är tatuerare.”
Och kvinnan. Herregud. Hennes ansikte blir helt rynkigt i något som bara kan beskrivas som förakt innan hon öppnade sin mun och sa:
”Det är inte…”
Då avbröt jag henne och sa ”Ett enkelt jobb”, samtidigt som jag stirrade på kvinna men en blick som sa: ska du verkligen säga till det här barnet att hennes pappa inte är en riktig konstnär? Jag fortsatte:
”Det är faktiskt väldigt, väldigt svårt, eftersom den typen av konst alltid lever vidare på personen, det är inte som papper. Och det är läskigt! Du måste vara väldigt skicklig för att kunna bli tatuerare. Din pappa måste vara väldigt, väldigt bra.”
Barnets ansikte sken upp. Hon log och började måla igen, så glad som man bara kan vara.
Men jag måste fråga mig själv: Oavsett vad man tycker om tatueringar – vilken typ av människa kan slå ner på vad en liten tjejs pappa jobbar med? Jag var bara glad över att jag kunde göra den här lilla tjejen stolt över sin familj.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
