Förr i tiden var det inte helt ovanligt att barn inte fick möjligheten att gå i skolan.
Det var då långt mycket viktigare att barnen hjälpte till hemma på gården med djuren och odlingarna för att familjen skulle kunna få in pengar och överleva i en tid när verkligheten för många människor var betydligt tuffare än idag.
Den här berättelsen är på just det ämnet och är ursprungligen hämtad från en bok på engelska. Jag har inte lyckats ta reda på om den är baserad på en verklig händelse eller inte, men jag vill ändå dela det här med er.
För budskapet i historien är det som verkligen träffar mig rätt i hjärtat: om vi bara hjälps åt kan vi hjälpa varandra att överkomma de mest svåra hindren. Läs hela berättelsen här under!
Joey satt vid köksbordet och läste sportsidorna i morgontidningen. Han hörde hur hans farfar kom ner för trapporna. När hans farfar kom in i köket märkte Joey att han inte var sitt vanliga själv.
”God morgon, farfar” sa han. Hans farfar satt mittemot honom vid bordet och såg dyster ut. Han tog inte upp tidningen för att läsa. I stället frågade han: ”Joey, händer det något speciellt i stan idag?”
”Det är en match mellan Doravilleskolan och min skola ikväll”, berättade Joey. ”Det kommer att bli en jämn match men jag tror att vi vinner. Vill du gå?”
Joey tyckte synd om sin farfar. Han visste att han inte kunde läsa. Hans farfar hade flera gånger sagt till honom: ”Jag hade inte chansen att gå i skolan regelbundet. Att se efter djuren och ta hand om alla plantor på gården var mycket viktigare på den tiden än att lära sig läsa.”
Joey lyssnade alltid noga när hans farfar berättade om hur stolt han var över att ha bott på en gård. Han berättade hur han tagit hand om djuren. Han beskrev sina resor till marknaden där de sålde det de producerat. Joey såg hur slitna och ärrade hans farfars händer var. Han pratade stolt om hur han hade jobbat från soluppgången till solen gått ner.
Joey märkte hur ledsen hans farfars ansikte såg ut när han sa ”Jag hade gärna fått chansen att gå i skolan oftare, men det fanns inte någon tid.”
Barnen i skolan brukade alltid driva med Joeys farfar som inte kunde läsa och det gjorde honom så arg. Trots alla hån älskade han sin farfar djupt och önskade att allt skulle vara bra för honom.
En dag frågade farfarn Joey: ”Joey, kan du följa med mig till affären idag? Jag behöver flera saker.”
I affären gick farfarn upp och ner genom varugångarna och tittade på bilderna på matvarorna. Han såg en burk utan någon bild och frågade: ”Vad är det i den där burken?”
Joey läste på etiketten och sa ”det är en burk med kycklingsoppa”. Hans farfar gick mot köttdisken men han kunde varken läsa prislapparna eller innehållsförteckningarna.
Till sist gav farfar sin inköpslista till Joey och stegade ut ur affären. ”Vi ses vid bilen”, sa han. Joey såg hur han gick genom dörren och önskade att han kunde hjälpa honom på något sätt, men han visste inte ens var han skulle börja.
Nästa dag var det söndag. Joey och hans farfar brukade alltid ta en promenad till staden den dagen för att gå i kyrkan. Joey stannade till vid biblioteket för att leta efter några böcker medan hans farfar gick ner för gatan för att prata med några gamla vänner. Han var ledsen då han visste att farfarn inte kunde läsa skyltarna på gatan.
När Joey gick in på biblioteket såg han en skylt på väggen där det stod: ”Vet du någon som inte kan läsa? Vi kan hjälpa dig. Ring bara det här numret.”
När farfarn kom till biblioteket visade Joey skylten för honom. ”Det finns någon som kan läsa dig att läsa. Det står här”, förklarade Joey. Han skrev sedan ner numret och skyndade hem.
Flera dagar senare satte farfar på sig sin bästa kostym för att gå till sin första skoldag på år. Han kom till biblioteket en timme tidigt och väntade sedan in sin lärare. Under sin första lektion var han så orolig och nervös att han inte kunde koncentrera sig. Han kom inte ihåg någonting som läraren berättade.
Några veckor senare satt farfar och studerade när han såg upp på Joey och sa: ”Jag är för gammal är att lära mig allt det här” samtidigt som han slog igen sina böcker i frustration.
”Oh farfar, du får inte ge hopp”, sa Joey.
”Jag kan bara inte göra det”, sa farfarn envist.
”Men om du låter mig hjälpa dig?” undrade Joey.
”Tack Joey, jag är säker på att det blir till stor hjälp”, svarade farfarn som inte ville verka otacksam.
De studerade tillsammans och jobbade hårt varje dag på farfars läxor. Joey tog över alla farfars vardagssysslor så att han skulle ha mer tid att studera på. Joey lät också farfar studera i hans rum där det var tystare och lugnare och där han inte blev störd av telefonen.
Månader senare bad farfar Joey komma in i hans rum. ”Joey, jag fick precis ett brev från din faster Helen. Låt mig läsa det för dig”, sa farfar. Och sedan läste han och uttalade varje ord långsamt medan tårarna rann nerför hans kind.
När Joeys farfar hade slutat läsa brevet grät även Joey. Han var så stolt över sin farfar och att han hade lyckats besegra det hinder som hade förföljt honom hela livet att det kändes som att Joeys bröst skulle explodera av glädje.
Farfarn tittade upp från brevet och såg med tårfyllda ögon in i Joeys ögon.
”Farfar”, sa Joey ”bra jobbat! Jag är så stolt över dig.”
Farfar såg på Joey och sedan log han med hela ansiktet, ett leende så stort och brett att Joey förstod att hans farfar var stolt över sig själv också.
Dela gärna vidare berättelsen om du också vill sprida lite värme i världen!
