Vissa historier sätter verkligen saker och ting i perspektiv. Ibland behövs inte mycket för att förändra någons liv. Huruvida den här historien är sann eller påhittad vet jag inte, men den är oavsett läsvärd, då den ger ett stort hopp om mänskligheten.
Jag var på affären för att köpa lite färsk potatis. Där såg jag en liten pojke som såg ömtålig, benig och ovårdad ut, men ändå ren. Han blickade hungrigt mot en låda nyplockade gröna ärtor.
Jag betalade för mina potatisar, men hade också fått upp ögonen för dom där färska gröna ärtorna. Det är nämligen så att jag älskar färskpotatis med stuvade ärtor.
Medan jag stod och funderade på om jag skulle köpa ärtorna kunde jag inte hjälpa att höra en konversation mellan herr Miller (han som äger affären) och den ovårdade pojken bredvid mig.
– Hej Barry, hur är det med dig idag? frågade herr Miller.
– Tjena herr Miller, det är bara bra. Jag kikar bara på dom där ärtorna, dom ser så goda ut…
– Dom är goda, Barry. Hur är det med din mamma?
– Det är bra, hon blir starkare för varje dag som går.
– Bra. Är det något jag kan hjälpa dig med?
– Nej, tack. Jag beundrar bara dom där ärtorna.
– Skulle du vilja ha lite?
– Nej, tack. Jag har inget att betala med.
– Har du något som du kan tänka dig byta mot dom?
– Det enda jag har är den här spelkulan som jag vunnit.
– Är det så? Kan jag få se på den?
– Här har du, den är väldigt vacker.
– Jag ser det. Hmm, jag brukar dock föredra röda kulor framför blåa. Har du någon sån här fast röd hemma?
– Jag har ingen exakt likadan, men nästan.
– Men du. Ta med dig den här påsen med ärtor, och nästa gång du passerar den här vägen kan du väl ta med den röda kulan så jag får titta på den?
– Det kan jag absolut göra. Tack herr Miller!
Fru Miller, som hade stått bredvid kom fram till mig och log.
– Det finns två till pojkar som honom här i byn. Alla bor väldigt fattigt. Jim älskar att byteshandla med dem mot ärtor, äpplen, tomater eller vad som helst egentligen. När de kommer tillbaka med de röda kulorna, vilket de alltid gör, säger han att han inte gillar röda ändå. Han skickar istället hem dom med någon annan produkt, och ber om en grön eller orange kula istället.
Jag lämnade affären med ett leende på läpparna och var väldigt imponerad av herr Miller.
Ett tag senare flyttade jag till Colorado, men jag glömde aldrig herr Miller, pojkarna och deras byteshandel. Flera år gick, det ena snabbare än det andra. Nyligen var jag i den lilla byn i Idaho för att hälsa på några vänner, och fick då höra att herr Miller hade dött. De hade likvaka en av kvällarna, och eftersom att mina vänner skulle gå dit så bestämde jag mig för att följa med.
När vi kom till bårhuset hamnade vi i en kö för att träffa de anhöriga till herr Miller, för att visa vårt stöd. Framför oss i kön stod tre unga män. En hade uniform från armén och de andra två hade välklippta frisyrer, svarta kostymer och vita skjortor. Alla tre såg väldigt proffsiga ut. De gick samlat fram till fru Miller och log mot hennes mans kista. Alla de unga männen kramade henne, kysste henne på kinden och sa några korta ord till henne innan de gick vidare till kistan. Hennes blå vackra ögon följde männen medan de en och en gick fram till kistan för att ta herr Millers hand. Alla gick väldigt nedstämda från kistan medan de torkade ögonen.
Sedan blev det vår tur att träffa fru Miller. Jag förklarade för henne vem jag var, och berättade historien om de tre pojkarna och det hon hade berättat för mig om herr Millers byteshandel. Med tårfyllda ögon tog hon min hand och ledde mig till kistan.
– Dom tre unga männen som just gick var pojkarna jag berättade om. Dom berättade just hur mycket de uppskattade allting Jim bytte med dom. Eftersom att Jim aldrig kunde bestämma sig om vilken storlek eller färg han ville ha på kulorna så har de nu betalat sin skuld.
– Vi har aldrig varit särskild förmögna, men just nu skulle Jim kalla sig själv den rikaste mannen i Idaho.
Hon lyfte hennes mans livlösa fingrar. Under dem låg tre underbara blanka röda kulor.
Den här historien visar något vi nog alla innerst inne vet: Det är vår handlingar – inte våra ord som – definerar oss. Det behöver inte vara de stora gesterna, de små sakerna vi gör varje dag i vår vardag kan vara minst lika viktiga.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gillla-knappen nedan.
