Tweet about this on Twitter Pin on Pinterest Share on Facebook

Styvpappan sätter ned foten när brudens och flickvännens riktiga karaktärer avslöjas

Om du lever med en partner som ger dig dåligt själförtroende eller en sämre självkänsla är den personen inte rätt i ditt liv.

Men ibland är rädslan för ensamhet större än strävan efter lycka, vi stannar i en relation alldeles för länge – även om vi inte mår bra. 

Att ta mod till sig och bryta upp från en destruktiv relation är inte alltid lätt, men mannen i historien nedan pressades till en gräns där det till slut blev ohållbart. 

Han berättade om sin situation på forumet Reddit och fick snart han stöd från tusentals främlingar, som läst inlägget. 

Så här skriver styvpappan:

”Min styvdotter ska gifta sig den 3 augusti. Bröllopsplaneringen har upptagit det mesta av henne och hennes mammas liv de senaste 6 månaderna (jag säger ”hennes mamma” för att vi är inte är gifta, vi dock bott tillsammans i 10 år). 

”Min styvdotter tog examen i förra året. Jag betalade för att hon skulle kunna gå på college och även om det var en statlig skola kostade det ändå 300 000 kronor. Hon har inget jobb och har bott hos mig under hela skoltiden, tills hon tog examen. Jag köpte också henne en bil till henne, för att hon skulle kunna ta sig fram och tillbaka till universitetet. 

© Pixabay

Då och då dök hennes biologiska pappa upp från ingenstans och det var alltid samma sak.

Även om han inte bidragit med ett öre till hennes utbildning eller betalat något barnbidrag – min sambos fel eftersom det avtalades i samband med skilsmässan – älskar min styvdotter sin biologiska pappa och vill ha honom i sitt liv. Han stannar alltid tillräckligt länge för att krossa hennes hjärta och försvinner sedan spårlöst från stan, efter att ha svikit henne igen och brutit något löfte. 

© Pixabay

Lokalen för bröllopsfesten skulle rymma 250 persone. Jag gav dem en lista med 20 personer jag personligen ville bjuda in, eftersom jag betalade för allt.

Min flickvän och styvdotter berättade för mig att det inte var något problem och de skulle ta hand om det. Så jag lät dessa människor veta att de snart skulle få en inbjudan och de skulle planera in datumet.

© Pixabay

I lördags var jag på golfbanan och såg en av mina vänner som jag bjudit in till bröllopet. Jag frågade om han skulle komma.

Han berättade för mig att han inte var inbjuden. Han hade dock fått ett kort i brevlådan där bröllopet annonserades, men det var ingen inbjudan.

Han hade kortet som tillkännagav bröllopet i sin bil och visade det för mig. Visst var det bara ett tillkännagivande, ingen inbjudan. Mitt namn fanns inte med någonstans. På brevet stod min styvdotters pappas namn och hennes mammas namn (min sambo). Mitt namn fanns inte med överhuvudtaget. 

Detta ledde till ett ganska stort bråk mellan mig och min flickvän, eftersom jag fick reda på att ingen av mina vänner ”höll måttet” för att få vara med på den slutliga gästlistan. ”250 personer är väldigt lite”, fick jag höra.  

Jag var jävligt förbannad, men det fanns inte ett skit jag kunde göra.

De viktigaste vännerna i mitt liv hade redan blivit förolämpade. Min flickvän sa ”om det är någon som tackar nej, kanske det blir en lucka”. Men detta var bara ytterligare ett hårt slag i ansiktet, enligt min åsikt. Så jag kokade inombords hela lördagen.

© Twitter

Igår åt vi söndagsmiddag med min svärmor och en för oss överraskande gäst: ”Riktiga pappan”. 

Vid denna lilla middag meddelade min styvdotter att hennes ”Riktiga pappa” skulle komma på bröllopet och att det var han som skulle leda henne fram till altaret.

Detta förslag hyllades och hälsades av en kör med ”Åh, så bra!” och ”Vad underbart!”. 

Jag tror inte att jag någonsin har känt mig så arg och så förudmjukad. Jag skakade. Jag tog några sekunder för att samla mig, för jag var ärligt talat inte säker på om jag skulle gråta eller börja slåss eller bådadera. 

När jag var säker på att jag skulle kunna prata reste jag mig från min stol och sa att jag skulle vilja utbringa en skål. Jag kan inte komma ihåg exakt vad jag sa, men typ detta:

”Jag skulle vilja utbringa en skål”, började jag.

© Pixabay

Ljudet av skeden mot glaset ringde i mina öron.

”Det har varit ett stort nöje att få vara en del av den här familjen under de senaste tio åren”. 

‘Åh, så fint’, hördes någon säga. 

”Just i denna stund känner jag också att jag är skyldig bruden och hennes familj ett stort tack, för att de har öppnat mina ögon för något väldigt viktigt”.

Trygga leenden utbyttes.

”Ni har visat mig att min roll i denna familj inte är vad den en gång var”.

Och nu började förvirringen och chocken sprida sig på ansiktena i rummet.

”Förut såg jag mig själv som patriarken eller gudfadern i familjen, en som hade stor respekt och kunde be om hjälp när tiderna var tuffa. Men nu verkar det istället som att jag enbart fungerar som en bankomat, mitt jobb är att kunna leverera en strid ström av pengar, men inte mycket annat.

”Eftersom jag blivit ersatt på bröllopet, både på inbjudningarna och under själva ceremonin, avgår jag härmed från mitt uppdrag som finansiär för bröllopet och överlåter ansvaret till min ersättare, ”Den riktiga pappan”. 

”Så en stor skål för det lyckliga bröllopsparet och den väg de har valt”.

Jag drack upp mitt glas och avslutade med: ”Ni hittar ut själva”.

Var det själviskt av mig? Eller skulle jag lägga ut flera hundratusen på ett bröllop som jag inte får bjuda någon till? Ett bröllop som jag inte är en del av? Nej, helvete heller. Jag behöver inte det.

Jag är klar med min styvdotter, jag är färdig med min flickvän. Jag överförde pengarna mina pengar till mig själv från vårt gemensamma konto igår kväll (min flickvän har inte jobbat sedan hon flyttade in med mig).

Till min styvdotter och mitt ex: Om ni vill att ”Riktiga pappa” ska stå med på inbjudan, sitta vid honnörsbordet och lämna över dig på bröllopet, okej,– men då kan din ”riktiga pappa” också betala för allting.

Uppdatering: Min flickvän och styvdotter har nu flyttat ut. De flyttar in med brudgummen. Vad jag har hört försöker de ”dra ned på kostnaderna” för bröllopet och få brudgummens familj att betala. 

© Pixabay

Om du inte känner dig uppskattad i din relation är du antagligen inte det heller.

Din partner kommer knappast ändra sig på den punkten varken i dag eller i morgon, så jag tycker den här mannen gjorde helt rätt! 

Vad tycker du? Dela gärna vidare detta på Facebook om du tycker att denna styvpappa tog rätt beslut!

 
 

Läs mer om...