Keith och Les Bergquist var bara barn när deras pappa Kenneth berättade en historia, som pappan fått höra när han själv var liten pojke.
Historien hade berättats i generation efter generation.
För ungefär 100 år sedan lastade en sörjande far sin sons död kropp på en vagn och grävde en grav åt honom, på Steelesville-kyrkogården i det svensktäta Minnesota.
Det märkliga i allt detta?
Jo, mannen fick begravdes precis utanför staketet; det var som att kyrkogården vägrade att placera sonen innanför grindarna.
Men varför?
Keith och Les fascinerades under hela sin uppväxt av denna sorgliga och mystiska historia, som berättats i generationer.
De fick höra om den märkliga graven av sin pappa, som i sin tur fått den förklarad av sin far.
En dag, när bröderna blivit vuxna, åkte Keith och Les ut till ett lokalt museum och började gräva i deras tidningsarkiv.
Men ingenting kunde förbereda dem på sanningen som snart skulle avslöjas.
Bland gamla pärmar och papper hittade bröderna en artikel om graven, i Steelesvilles gamla lokaltidning.
Artikeln berättade detaljerat hur en ung smed, med det svenskklingade namnet Johan August Lunnberg, brutit sig in i en grannes hus.
Där inne stal smeden en pistol och sköt sig själv i huvudet.
En tragisk historia och tidningsurklippet visade också på den allmänna inställningen till psykiska problem på den tiden.
Textförfattaren beskriver Johan som en alkoliserad ”dåre”, men i dagens samhälle hade vi nog snarare sagt att Johan var i desperat behov av professionell hjälp
Keith och Les fick också veta att det var vanligt att präster och kyrkan nekade till begravning när någon tagit livet av sig.
”De var ju galningar som hade demoner”, förklarar Les sarkastiskt och fortsätter:
”Och eftersom de var dårar med demoner, kunde man ju inte begrava dem på en kristen begravningsplats och förorena de rena själar andra helgon som låg begravda här.”
Men Bergquist-familjen beslutade att sig för att rätta till de misstag som skedde för 100 år sedan.
Det kändes inte rätt att Johan August Lunnberg skulle vila utanför kyrkgården, helt ensam.
Så familjen bestämde sig för att göra något väldigt vackert – titta gärna i videon nedan för att ta reda på vad.
På något sett greppade denna historia tag i mig, som få andra gör.
Jag vet inte om det är de svenska namnen som påminner mig om att många av våra förfädrer åkte till en annan kontinent, för att starta ett nytt liv utan att ha någonting egentligen.
Vissa lyckades, medan andra – som Johan August Lunnberg – kanske hade svårt att anpassa sig i ”det förlovade landet”.
Tyvärr fanns det knappt någon hjälp att få om du led av psykisk ohälsa i början av 1900-talet, men lyckligtvis vet vi bättre idag.
Och idag har Johan August Lunnberg fått den värdiga, sista vila som alla människor förtjänar.
Sprid gärna vidare denna historia på Facebook, om du tycker att fler borde få chansen att beröras av detta!
