Det händer allt för sällan men då och då går vi människor samman och gör något som verkligen betyder något för en person i vår omgivning. Vi kanske är lata eller så orkar vi inte se när våra medmänniskor behöver oss. Den här historien visar hur mycket det kan betyda när många går samman för att göra något litet för någon som förtjänar det. Om det här hänt i verkliga livet vet jag inte, men om det inte har det så borde det ha gjort det. Detta ger mig hopp om mänskligheten och jag tycker verkligen att det är värt din tid, du kommer inte att ångra att du läste detta.
Jag försöker att inte ha fördomar mot andra, vad det än må gälla. Men jag måste erkänna att jag hade mina tvivel när det gällde Stefan. Även om kvinnan från kommunen försäkrade att han skulle bli en utmärkt diskplockare. Saken är den att jag aldrig haft en anställd med ett handikapp, varken fysiskt eller mentalt. Jag var helt enkelt osäker på hur gästerna skulle reagera.
Stefan var kort, tjock och hade Downs Syndrom. Jag var inte så orolig för mina vanliga kunder: Lastbilschaufförerna bryr sig oftast inte om något så länge som maten är hemlagad och kaffet är varmt.
Nej, det var de det ”fina folket” som oroade mig. De där med utbildning och dyra bilar, de där som i hemlighet polerar besticken för att inte få i sig ”underklassbakterier”. De där som nästan krävde att servitriserna flirtade med dom, de som ville bli behandlade som kungligheter.
Så eftersom jag visste att dessa människor skulle vara obekväma runt Stefan höll jag stenkoll på honom under de första veckorna.
Det visade sig att jag inte hade en anledning i världen att oroa mig. Efter första veckan hade Stefan kollegorna som i en liten ask, inom en månad hade han blivit stammisarnas officiella maskot. Efter det slutade jag mig att bry vad kunderna kunde tänkas tycka om honom.
Han var en 21-åring i blå jeans och sportskor. Han hade alltid när till skratt och försökte alltid vara alla till lags, samtidigt som han alltid var oerhört plikttrogen. Varenda saltkar stod på sin plats. Inte en brödsmula eller kaffefläck fanns på borden under Stefans skift. Enda problemet jag hade med Stefan var att försöka förklara att han var tvungen att vänta med att plocka bort tills gästerna var klara.
Han kunde stå otåligt och vänta, liksom gungande när han hela tiden skiftandes vikten från en foten till den andra. Men så fort han såg att någon lämnade bordet rusade han dit och plockade bort, gjorde bordet skinande rent med sin mönstrade, gula disktrasa. Om han märkte att någon kund såg hon fick en liten märklig, oroad rynka i pannan. Men det gick inte att inte älska hans passion och hur han försökte göra alla människor han mötte nöjda.
Efter ett tag fick vi veta att Stefan bodde med sin mor, som var änka och hade blivit sjukpensionär på grund av en cancer som vägrade försvinna. Trots ett flertal operationer. De levde på bidrag och bodde bara någon kilometer från vägkrogen. Kvinnan från kommunen stannade i bland till för att titta till honom. Hon kunde inte förneka att mor och son fallit mellan stolarna och att de förmodligen hade rätt till betydligt mer än vad de hade nu. De hade inga pengar. Lönen Stefan fick från mig var förmodligen skillnaden mellan att de kunde fortsätta tillsammans och att de hade blivit tvungna att placera Stefan på ett boende.
På grund av det här var restaurangen en sorgens platsen den där morgonen i augusti förra året. Det var också första gången som Stefan inte kom till jobbet, det var faktiskt första gången han missade en minut. Kvinnan från kommunen kom förbi efter några timmar och meddelade att Stefan var på sjukhus, han hade blivit inlagd akut för att operera något i hjärtat. Kvinnan från kommunen förklarade att det är vanligt att människor med Downs Syndrom drabbas av hjärtproblem. Hon ssa också att det fanns goda chanser att Stefan skulle överleva operationen och vara tillbaka på jobbet inom någon månad.
Hans kollegor var lättade när de fick beskedet att operationen gått bra och att Stefan fått lämna sjukhuset. Jessika, som var något av en ledare bland personalen, gjorde till och med en liten dans när hon fick veta. En av våra stammisar, Johnny, höjde sin armar i luften som han vunnit något framför 4 äldre kvinnor, trots att han inte visste vad som hänt egentligen.
– Okej Jessika, vad handlar det om? frågade han.
– Vi fick just veta att Stefan klarade operation och kommer klara sig.
– Jag undrade faktiskt var han var, jag hade ett nytt skämt att berätta för honom. Men varför var han tvungen att opereras?
Jessika berättade kortfattat och de två chaufförerna vid Johnnys bord suckade lättat.
– Jag är glad att han kommer klara sig. Men jag är orolig för hur han och hans mamma ska klara räkningarna, som jag förstått det så har de det tufft nog som det är, sa Jessika.
Johnny nickade, han var uppenbarligen berörd av situationen. Jessika började plocka bort disken från bordet. Någon timme senare – efter morgonrusningen – kom hon in på mitt kontor. Hon hade några servetter i sin hand och ett speciellt uttryck i sitt ansikte.
– Hur är läget? frågade jag.
– Jag hade ingen aning om att jag skulle få just bordet där Johnny och hans vänner satt, men när jag plockade undan hittade jag detta under en av tallrikarna.
Hon gav mig den hopvikta servetten och 3 skrynkliga 500-lappar ramlade ned på bordet. Med slarvig handstil hade någon skrivit: ”Något litet till Stefan”.
– Hans vänner frågade mig vad det handlade om, så jag berättade om Stefan och hans mamma. De tittade på varandra och gav den här.
Hon gav mig ytterligare en hopvikt servett. På utsidan stod ”Något litet för Stefan”, inuti låg 2 1000-lappar.
Det här var för tre månader sedan. I morgon är dagen då Stefan kommer vara tillbaka på jobbet. Kvinnan från kommunen berättade att Stefan räknat dagarna tills dess att han kunde komma tillbaka till jobbet. Sista veckan innan han skulle börja ringde han 10 gånger för att kolla så att vi visste att skulle komma tillbaka, att vi inte glömt honom.
Jag fixade så att han fick ta med sig sin mamma till jobbet första dagen och mötte dem på parkeringen. Stefan var smalare än tidigare men när han kom innanför dörrarna kunde inget i världen få honom att sluta le med hela ansiktet.
– Vänta lite Stefan, inte så snabbt. Sysslorna kan vänta en stund, vi har förberett frukost till dig och din mamma för att fira, sa jag.
Jag tog med dem till ett bås i ena hörnet av restaurangen. Jag kunde känna personalens blickar när vi gick genom rummet. När jag vände mig om såg jag hur bord efter bord reste sig och föll in i ett led bakom oss. När vi stannade framför bordet såg jag att det var täckt av fat, tallrikar, koppar och ett dussintals hopvikta servetter.
– Det första du måste göra Stefan är att städa upp den här röran.
Jag försökte låta allvarlig. Stefan tittade på mig och sedan på sin mor innan han plockade upp en av servetterna. På utsidan stod ”Något litet till Stefan”. 2 100-lappar ramlade ned på bordet. Stefan stirrade på pengarna och sedan på alla de andra servetterna på bordet. Alla hade de hans namn skrivet sig. Jag vände mig mot hans mamma:
– Det finns 75 000 kronor i kontanter här, alla chaufförerna hörde talas om er situation och ville hjälpa till.
Vid det här laget blev det rätt bullrigt. Alla kramades och visade sin glädje så att det riktigt mullrade i lokalen. Men vet du vad det roliga är? När alla andra var upptagna med att fira gick Stefan runt med ett stort leende på sina läppar och plockade upp disk från alla borden.
Han är den bästa jag någonsin anställt.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
