Den gamle mannen berättar sin kärlekshistoria och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.

Den gamle mannen berättar sin kärlekshistoria och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.

<script data-adfscript="adx.adform.net/adx/?mid=168702&rnd=12341523"></script> <script src="//s1.adform.net/banners/scripts/adx.js" async defer></script>

Det finns en del historier som verkligen hugger tag i en direkt när man börjar läsa dem och det här var sannerligen en sådan. Jag kan inte garantera att den är sann, men den kan ändå berätta något om vad riktig kärlek är. En äldre man sitter på ett café och berättar för en vän om sitt liv med sin fru och det han berättar är sannerligen bland det mest romantiska och fina jag har läst i mina dar. Den är lite lång, men tro mig, det är värt att läsa varenda ord.

<iframe name="CPbanner14409874" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409874;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<div id="smartclip-ad"> <div id='smartclip-passback-ad'> <script type="text/javascript"> googletag.cmd.push(function() { googletag.defineSlot('/125128856/newsner.se.smartclip.passback', [580, 400], 'smartclip-passback-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.defineSlot('/125128856/newsnerse-betwen-desktop', [[580, 400],[980, 300],[468, 400],[980, 240],[480, 400],[1250, 240],[1250, 300],[1250, 600],[1250, 360]], 'smartclip-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.display('smartclip-ad'); }); window.sc_smartIntxtNoad = function(){ googletag.cmd.push(function() { googletag.display('smartclip-passback-ad'); }); } </script> </div> </div>

Jag befann mig på ett café på universitetet där jag studerar en dag när två äldre män kom in och satte sig en bit bort i lokalen. En av männen började prata om sin fru och när han sedan frågade den andra mannen om hans fru berättade han detta:

”Jadu… Jag var 21 år gammal när jag träffade henne. Jag såg henne på andra sidan rummet och jag kan säga dig att ingen behövde förklara för mig vem hon var. Jag sa ”där går min blivande fru” och resten var historia. Den tjejen var något annat alltså. Varje dag jobbade jag 12 timmar och när jag kom hem stod middagen och väntade på bordet. När barnen väl hade lagt sig gick vi direkt till sängs bara för att få hålla om varandra. Det var en sådan trygghet att veta att hon låg i mina armar. Jag sa till henne varje kväll att så länge hon fanns där så var allt bra. Hon var verkligen min drottning. Varje dag sa jag det till henne, att hon var min drottning och hela mitt liv. Och min drottning hjälpte mig hela tiden med att bli den man jag behövde vara.

Hon hjälpte mig att bli en bättre pappa och du kan fråga mina småtjejer och de kommer att berätta för dig att vi inte hade varit i närheten av var vi är idag om hon inte hade stöttat oss och gjort oss till bättre människor. Vissa människor har helt enkelt den förmågan du vet, de gör helt enkelt så att du vill förbättra dig som person hela tiden.

Hur som helst, en dag började hon må dåligt. Jag oroade mig inte så mycket till en början, för alla blir vi ju sjuka ibland. Men läkarna verkade tycka att det var något vi borde oroa oss över. Och tyvärr hade de rätt. Hon frågade mig om jag skulle gifta mig med någon annan om hon dog. Hon oroade sig över det. Hon kunde inte föreställa sig mig med en annan kvinna. Jag berättade för henne att jag aldrig skulle kunna ha en annan drottning. Men vet du vad? Hon trodde mig inte! Min fru såg mig i ögonen och sa ’jag känner dig bättre än så! Du är den typen av man som behöver en kvinna vid sin sida. Du kan inte vara lycklig ensam!’

Jag tittade rakt in i hennes stora bruna ögon och sa ’älskling, jag behöver inte någon annan kvinna i mitt liv, jag behöver dig. Du är den enda för mig.’

Efter ett års kamp hade mycket förändrats. Det stod inte längre någon middag på bordet när jag kom hem. I stället arbetade jag 12 timmar om dagen och kom sedan hem och bar min fru ur sängen och satte henne vid matbordet. Sedan lagade jag middag medan hon satt och tittade på mig medan vi pratade som om ingenting hade förändrats.

Ibland brukade vi sitta och äta och skratta tillsammans och bara vara lyckliga över att vi kunde titta på varandra. På hennes dåliga dagar brukade jag mata henne och hon grät och bad om ursäkt, men jag sa bara att det var det jag var till för. Hon var så sjuk, hon var bara så sjuk. Hon kunde knappast göra någonting och var tvungen att äta medicin hela tiden, var fjärde timme. Så när vi hade ätit bar jag henne tillbaka till sängen och bäddade ner henne. Sedan kröp jag ner bredvid henne och höll om henne precis som jag alltid brukade göra och allting kändes okej.

Precis som jag sa tidigare, det spelade ingen roll vad som pågick så länge jag fick hålla henne i mina armar. Men jag kunde bara ligga bredvid henne i fyra timmar åt gången för sedan var jag tvungen att gå upp och hämta hennes medicin. Men de fyra timmarna när jag bara fick vara med henne… jag hade inte bytt det mot någonting i världen.”

Han tystnade en lång stund och ingen av oss som satt och tjuvlyssnade i rummet vågade röra oss en centimeter av rädsla för att störa honom i hans historia. Sedan fortsatte han:

”Men kroppen orkar bara till en viss nivå som bekant. I två är kämpade hon mot sjukdomen innan den till sist besegrade henne. Jag såg det komma, något som även hon gjorde. Vi visste båda två att hon inte skulle klara det här. Men det kändes ändå som att det kom från ingenstans. Jag menar… den ena dagen låg hon där i mina armar och nästa dag var hon bara borta. Det tog mig otroligt hårt till en början, men till sist insåg jag att hon var på en bättre plats. Hon behövde inte längre ta en massa medicin, hon behövde inte stå ut med min dåliga matlagning, allt hon behövde bry sig om var att vila.

Men vet du vad jag än idag inte kan släppa? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med alla hennes grejer. Jag kan bara inte slänga det. Alla hennes kläder hänger fortfarande i garderoben, jag har bilder på henne överallt och hennes sida är fortfarande precis som hon lämnade den. Jag vill tro att hon fortfarande är här. Mina döttrar försöker säga till mig att jag borde rensa upp och fixa i ordning hemma men jag har ju spenderat hela mitt liv i det där huset med henne. Det är fortfarande vårt hem. ”

Det blev tyst i rummet igen. Ingen av oss i rummet hade tidigare hört en man prata med sådan otrolig respekt och beundran. Det var helt uppenbart att han verkligen hade älskat och beundrat den där kvinnan och det skulle aldrig komma att förändras.

Den andra mannen bröt tystnaden efter en stund och sa:

”Det där måste ha varit svårt ändå, att ta hand om henne och göra allt för henne hela tiden menar jag.”

Den första mannens ansikte fylldes med ett stort leende, han strålade verkligen när han svarade:

”Min vän, det var ett privilegium för mig att få ta hand om min drottning så länge som jag fick.”

Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.

<div style="display:none; position: relative;"> <iframe style="display:none;"></iframe> <script type="text/javascript"> var data = { placementid: '1751316575131585_1751316815131561', format: '300x250', testmode: false, onAdLoaded: function(element) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] ad loaded'); element.style.display = 'block'; }, onAdError: function(errorCode, errorMessage) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] error (' + errorCode + ') ' + errorMessage); } }; (function(w,l,d,t){var a=t();var b=d.currentScript||(function(){var c=d.getElementsByTagName('script');return c[c.length-1];})();var e=b.parentElement;e.dataset.placementid=data.placementid;var f=function(v){try{return v.document.referrer;}catch(e){}return'';};var g=function(h){var i=h.indexOf('/',h.indexOf('://')+3);if(i===-1){return h;}return h.substring(0,i);};var j=[l.href];var k=false;var m=false;if(w!==w.parent){var n;var o=w;while(o!==n){var h;try{m=m||(o.$sf&&o.$sf.ext);h=o.location.href;}catch(e){k=true;}j.push(h||f(n));n=o;o=o.parent;}}var p=l.ancestorOrigins;if(p){if(p.length>0){data.domain=p[p.length-1];}else{data.domain=g(j[j.length-1]);}}data.url=j[j.length-1];data.channel=g(j[0]);data.width=screen.width;data.height=screen.height;data.pixelratio=w.devicePixelRatio;data.placementindex=w.ADNW&&w.ADNW.Ads?w.ADNW.Ads.length:0;data.crossdomain=k;data.safeframe=!!m;var q={};q.iframe=e.firstElementChild;var r='https://www.facebook.com/audiencenetwork/web/?sdk=5.3';for(var s in data){q[s]=data[s];if(typeof(data[s])!=='function'){r+='&'+s+'='+encodeURIComponent(data[s]);}}q.iframe.src=r;q.tagJsInitTime=a;q.rootElement=e;q.events=[];w.addEventListener('message',function(u){if(u.source!==q.iframe.contentWindow){return;}u.data.receivedTimestamp=t();if(this.sdkEventHandler){this.sdkEventHandler(u.data);}else{this.events.push(u.data);}}.bind(q),false);q.tagJsIframeAppendedTime=t();w.ADNW=w.ADNW||{};w.ADNW.Ads=w.ADNW.Ads||[];w.ADNW.Ads.push(q);w.ADNW.init&&w.ADNW.init(q);})(window,location,document,Date.now||function(){return+new Date;}); </script> <script type="text/javascript" src="https://connect.facebook.net/en_US/fbadnw.js" async></script> </div>
<iframe name="CPbanner14409872" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409872;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409875" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409875;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409873" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409873;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>