Det finns många ikoniska kärleksscener i filmer. När Leo och Kate står längst fram i fören på Titanic. Slutet av En officer och en gentleman. Det finns ett gäng. Men om man är svensk och har växt upp med svensk film finns det bara en film om kärleks som räknas. Och en scen räknas mer en andra. Jag tänker såklart på Roy Anderssons debut film och mästerverk från 1970. Ingen annan film har fångat ungdomskärlek lika ärligt och vackert. Den här scenen får mig att bli tårögd varje gång. Jag kan se den 1000 gånger och ändå inte vara säker på om Pär kommer komma tillbaka eller inte. Ett mästerverk!
Gilla om också växte upp med den här filmen!
