Mamman och bloggerskan, Kathleen Fleming, var nyligen med om någonting som hon upplevde som extremt irriterande. Hennes son slängde igen dörren till badrummet i ren ilska efter att de bråkat. Detta ledde till att spegeln i hallen utanför föll till marken och det krossade glaset for över golvet. Bilden här nedan på spegeln som exploderade, gör verkligen att jag kan förstå Kathleens panik och förtvivlan efter händelsen. Och jag tror samtidigt att en sådan typ av erfarenhet kan göra att föräldrar får testa sitt tålamod samtidigt som de, tillfälligt, även provar på sin tillgivenhet för sina barn. Men det är efter detta som Kathleen sedan skriver ner sina tankar kring föräldraskap på ett väldigt vackert sätt, gripande och rörande vis. Det berörde mig långt in i hjärtat och jag tror att alla föräldrar där ute kan dra nytta av att läsa det här.
Här är Kathleens inlägg efter det som hände med spegeln:
Detta var min hall förra onsdagen.
Trasig. Vass. Förrädisk.
Detta var min hall.
Det var min son som gjorde detta.
Ibland, eller ganska ofta, så går saker sönder – ohjälpligt. Och det tar musten ur dig… genast. Det tog musten ur mig när min son stormade in i badrummet, frustrerande och arg. Och när han valde att slå igen badrumsdörren, for den stora spegeln i hallen mot marken. En miljon trasiga bitar lämnades kvar, reflekterande i eftermiddagsljuset.
Jag var bara tyst. Jag granskade skadan och tog ett djupt andetag. Satte hunden utomhus så att han inte skulle skära sig, satte katten i källaren av samma skäl.
Jag gick till trädgården och kände hur de heta tårarna strömmade nerför ansiktet. Det är fantastiskt hur ensam man kan känna sig som en ensamstående förälder i en stund som denna. Jag insåg hur rädd och besviken jag kände mig. ”Hände detta verkligen alldeles nyss?” Ja. Det var på riktigt.
Och när jag stod och insåg hur detta var en indikation på hans utvecklande karaktär, hörde jag hans tårar genom fönstret ovanför mig, som kom inifrån badrummet.
Hans själ gör ont. Detta var inte vad han heller hade förväntat sig. Jag tänker: ”Hej ilska. Jag minns inte att jag har bjudit in dig till mitt hem.”
Skrämmande.
Livrädd.
Skamsen.
Orolig.
Rädd.
Djupa andetag, #MamaWarrior, djupa andetag. Denna lilla, sköra själ behöver dig just nu. Han behöver dig från din allra bästa sida. Han behöver din störst möjliga medkänsla. Den mest skonsamma och kärleksfulla kärleken från en mor som bara är möjlig att ge. Mer djupa andetag.
Jag hör mig tänka: Gå. Gå nu. Smyg förbi det krossade glaset, hör honom höra dig komma, öppna badrumsdörren och se ansiktet på den du älskar mest i hela världen. Hur han sitter där inne med våta kinder av kalla tårar och hur han sedan säger ”mamma, jag kommer aldrig att göra det igen. Jag är så ledsen.” Fler tårar. Mer gråt. Sådan osäkerhet i hans vackra ansikte.
Ta honom. Sätt honom i ditt knä. Ja, du gråter också. För jäklar, detta var stort. Håll honom hårt. Se hur han formas till en boll i dina armar så fort. Se hur ivrig han är att bli älskad av dig. Vara säker hos dig. Se hur liten han fortfarande är. Se hur bräcklig han är.
Jag älskar dig.
Du är säker här hos mig.
Jag är här.
Det värsta är över nu.
Jag har dig.
Jag är här.
Jag älskar dig.
Jag tänker igen: Gå nu. Berätta för honom om ilska. Säg till honom nu, att ilska är en riktigt kraftfull känsla. Att han har rätt till sin ilska. Den kan rena, den kan också förstöra. Han nickar. Han känner det. Han träffade sin ilska där när han slog igen dörren.
Det finns ett bättre sätt att visa dina stora och bubblande känslor.
Vi arbetar med det, tillsammans, i morgon.
Jag är här för att hjälpa dig.
Du är trygg.
Du är aldrig ensam i din ilska.
Du är aldrig ensam i din rädsla.
Jag är här. Vi är här tillsammans.
Nu kommer vi att städa tillsammans.
Nu städar vi upp skärvorna.
Vi sopar undan allt och dammsuger.
Snabbt och tyst.
Ibland går saker sönder. Ibland har vi sönder dem. Det är inte ATT de går sönder som är fokuset, utan hur eller varför. Det viktiga är hur vi väljer att svara på det som har hänt. Gör detta att vi hamnar i en nedåtgående spiral av skuld och straff?
ELLER
Hjälper vi oss att komma ihåg hur man älskar som mest?
Jag tänker till sist: Gå. Gå nu. Ta ditt barn. Lär barnet något. Visa barnet något. Lev med ditt barn. Det kallas kärlek. Gå nu.
Tycker du att Kathleens inlägg var lika fint som vi? Då får du gärna dela det vidare till dina vänner så att de också får ta del av hennes kloka ord.
