Den riktiga anledningen till missbruk har upptäckts. Men det är inte vad du tror.

Den riktiga anledningen till missbruk har upptäckts. Men det är inte vad du tror.

<script data-adfscript="adx.adform.net/adx/?mid=168702&rnd=12341523"></script> <script src="//s1.adform.net/banners/scripts/adx.js" async defer></script>

Johann Hari har skrivit boken "Chasing The Scream: The First and Last Days of the War on Drugs" som blivit väldigt uppmärksammad i USA. Newsner kan i dag exklusivt i Sverige presentera hans sammanfattning om boken.

<div id="smartclip-ad"> <div id='smartclip-passback-ad'> <script type="text/javascript"> googletag.cmd.push(function() { googletag.defineSlot('/125128856/newsner.se.smartclip.passback', [580, 400], 'smartclip-passback-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.defineSlot('/125128856/newsnerse-betwen-desktop', [[580, 400],[980, 300],[980, 120],[980, 240],[970, 90],[1250, 240],[1250, 300],[1250, 600]], 'smartclip-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.display('smartclip-ad'); }); window.sc_smartIntxtNoad = function(){ googletag.cmd.push(function() { googletag.display('smartclip-passback-ad'); }); } </script> </div> </div>

Det är nu 100 år sedan droger först förbjöds. Genom hela detta sekel med ett ständigt krig
mot droger har vi fått höra en historia om missbruk av våra lärare och regeringar. Denna historia är så djupt impregnerad i våra hjärnor att vi tar den för givet. Det verkar uppenbart. Ända tills jag för tre och ett halvt år sedan åkte iväg på min 5000 mil långa resa för min nya bok, Chasing The Scream: The First And Last Days of the War on Drugs, för att ta reda på vad som faktiskt drev kriget mot drogera trodde jag också på den historien. Men vad jag har lärt mig på vägen är att allt som vi har fått förklarat för oss är fel – och det finns en helt annan historia att ta del av, om vi bara är redo att höra den.

Om vi tar till oss av den här nya storyn kommer vi att behöva ändra på mycket annat än bara kriget mot drogerna. Vi kommer att behöva ändra på oss själva. Jag har lärt mig allt detta från en enastående blandning av människor som jag träffat på min resa. Från Billie Holidays gamla vänner, som berättade för mig hur grundaren av kriget mot drogerna förföljde henne och låg bakom hennes död. Från en judisk läkare som smugglades ut ur Budapest som litet barn, för att sedan lista ut hemligheterna bakom missbruk många år senare. Från en transsexuell langare i Brooklyn som var övertygad att hans mamma, som var missbrukare, blev våldtagen av hans pappa, som var polis. Från en man som låg på botten, på grund av en torterande diktator, som sedan blev vald till president i Uruguay för att påbörja de allra sista dagarna av kriget mot droger.

Jag hade en väldigt personlig anledning till att få reda på dessa svar. Ett av mina första minnen som barn var att försöka väcka en av mina släktingar, men kunde inte. Ända sedan dess har jag haft mysteriet bakom missbruk i min hjärna – vad får människor att bli fixerade till en drog eller ett beteende, ända tills de inte kan sluta? Hur hjälper vi dessa människor att komma tillbaka till oss? När jag blev äldre blev en av mina vänner beroende av kokain, och jag blev tillsammans med en heroinmissbrukare. Missbruk kändes som ett hem för mig.

Om du hade frågat mig vad som orsakar drogmissbruk i början hade jag kollat på dig som om du vore en idiot. Droger, duh. Det är inte svårt att förstå. Jag trodde att jag hade sett det i mitt eget liv. Vi kan alla förklara det. Tänk dig om du och jag, och de första tjugo personerna som passerar oss på gatan tar en kraftfull drog i tjugo dagar. Det finns ett väldigt starkt kemiskt innehåll i dessa droger, så om vi slutar på dag tjugoett skulle våra kroppar behöva drogen. Vi skulle ha cravings. Vi skulle vara beroende. Det är vad missbruk innebär.

Ett av de första sätt denna teori kunde fastslås var genom ett experiment på råttor. Experimentet är enkelt. Sätt en råtta i en bur, själv, med två flaskor. Den ena flaskan fylld med rent vatten och den andra flaskan med vatten spetsat med kokain eller heroin. Nästintill varje gång du provar detta experiment kommer råttan att bli beroende av det drogade vattnet, och missbruka det ända tills den dör.

I USA etsades detta in i människornas hjärnor när Partnership for a Drug­Free America hade en reklamkampanj. ”Only one drug is so addictive, nine out of ten laboratory rats will use it. And use it. And use it. Until dead. It’s called cocaine. And it can do the same thing to you.” Denna reklam var baserad på det ovan nämnda experimentet. Men på 70­-talet insåg Bruce Alexander, professor i psykologi i Vancouver, att något inte riktigt stämde med detta experiment. Råttan placerades i en bur helt själv. Den har ingenting annat att göra än att ta droger. Han undrade vad som skulle hända om man testade experimentet på ett annat sätt. Alexander byggde då en Råttpark. Det var en stor frodig bur, där råttorna hade färgade bollar, det bästa fodret, tunnlar att krypa i och massvis med andra råttor att bekanta sig med – allting en råtta kunde tänkas vilja ha. Vad skulle hända då? I råttparken provade alla råttor såklart båda flaskorna, de visste ju inte vad som var i dem. Men vad som hände sedan var häpnadsväckande.

Råttorna som levde ett bra liv i buren gillade inte det drogade vattnet. De nästintill undvek det och konsumerade mindre än en fjärdedel av vad de isolerade råttorna använde. Ingen av dem dog, medan alla råttor som levde ensamt och olyckligt blev missbrukare av drogen. Först trodde jag bara att det här var en underlig tillfällighet på råttor, tills jag upptäckte att det, samtidigt som råttexperimentet, fanns en mänsklig motsvarighet. Kriget i Vietnam. Time Magazine rapporterade att heroin var lika vanligt som att tugga tuggummi bland de amerikanska soldaterna i Vietnam. Det fanns till och med bevis för detta. 20% av de amerikanska soldaterna hade blivit missbrukare av heroin där, enligt en studie publicerad i Archives of General Psychiatry. Många människor var förstås livrädda ­ de trodde att det skulle komma hem massvis med drogmissbrukare till hemlandet när kriget var slut. Men faktum är att, enligt samma studie, 95% av de missbrukande soldaterna helt enkelt slutade ta droger när de kom hem. De bytte från en hemsk bur till en behaglig, så de ville inte ta drogen längre.

Bruce Alexander hävdar att denna upptäckt utmanar både synen att beroende skulle vara en moralisk brist som orsakas av mycket festande, och att beroende skulle bero på drogens kemiska innehåll. Han hävdar istället att beroende är anpassning. Det är inte du. Det är din bur.
Efter första fasen av “råttparken” ville Alexander ta experimentet ytterligare ett steg. Han gjorde om första experimentet, där råttan fick vara helt själv i en liten bur. Han lät dem sitta i buren och missbruka drogen i 57 dagar, och om det är något som kan få dig fäst vid drogen ­ så är det det. Sedan tog han ut råttorna och placerade dem i råttparken. Han ville veta om när man faller in i detta djupa missbruk ändå kan återhämta sig. Vad som hände är ­ återigen ­ häpnadsväckande. Råttorna visade till en början små tecken av återfall, men slutade snabbt sitt tunga missbruk. Den stora buren räddade dem. (Fullständiga hänvisningar till alla de studier jag tar upp finns i min bok.)

När jag först insåg detta var jag förbryllad. Hur kan det vara så här? Denna nya teori är så annorlunda mot för storyn man fått lära sig, och jag trodde inte att det kunde vara sant. Men ju fler forskare jag intervjuade och ju djupare jag tittade på deras studier, ju mer saker hittade jag som inte kunde stämma ­ såvida jag inte tog till mig ett nytt synsätt. Här kommer ett exempel på ett experiment på något som händer runt omkring dig, och kan mycket väl hända dig en dag. Om du blir överkörd och bryter din höft, kommer du troligtvis få diacetylmorfin, det medicinska namnet för heroin. På sjukhuset omkring dig kommer det att finnas gott om människor också ges heroin under långa perioder, för smärtlindring. Det heroin du får av läkaren kommer att vara mycket renare och ha högre potens än det heroin som
används på gatorna av missbrukare, köpt av brottslingar som blandat ut det. Så om den
gamla teorin om missbruk är rätt­ att det är drogerna som orsakar det; de gör att din kropp
behöver dem ­ så är det självklart vad som borde hända. Massvis med människor bör lämna
sjukhuset och sedan försöka köpa droger på gatorna för att möta deras vanor.

Men här är det märkliga: det händer nästan aldrig. Den kanadensiska läkaren Gabor Mate var först med att förklara för mig att medicinska användare bara kan sluta, trots månaders användning. Samma drog, som används under samma tid, gör gatuanvändare till desperata missbrukare medan medicinska patienter återvänder hem helt opåverkade. Om du fortfarande tror som jag själv brukade tro ­ att beroende orsakas av drogens kemiska innehåll, finns det ingen logik i detta exempel. Men om du tror Bruce Alexanders teori faller bitarna på plats. Missbrukare på gatan är som råttorna i den första buren ­ isolerade, ensamma, med endast en källa till tröst att vända sig till. Den medicinska patienten är som råttorna i den andra buren. De kommer hem till ett liv där de är omgivna av människor de älskar. Drogen är densamma, men miljön är annorlunda.

Detta ger oss en insikt som går mycket djupare än behovet av att förstå missbrukare. Professor Peter Cohen hävdar att människan har ett djupt behov av förbindelse och kontakt med andra människor. Det är så vi blir tillfredsställda. Om vi inte kan få förbindelse med varandra kommer vi försöka hitta en bindning till något annat ­ snurret på ett roulettehjul eller sticket av en spruta. Han säger att vi borde sluta tala om ”missbruk” helt och hållet, och istället kalla det ”förbindelse”. En heroinmissbrukare har fått en förbindelse till heroinet för att hen inte kunde binda sig med någon eller något annat.

Så motsatsen till missbruk är inte nykterhet. Det är mänsklig kontakt. När jag insåg allt detta började det sakta övertyga mig. Men jag kunde fortfarande inte skaka bort allt tvivel. Säger dessa vetenskapsmän att det kemiska innehållet inte har något med beroendet att göra? Du kan bli beroende av spel, men det betyder inte att du injicerar en kortlek i dina ådror. Du kan vara beroende, utan kemiska hakar. Jag gick på ett möte för anonyma spelberoende i Las Vegas (med tillstånd från alla närvarande, de visste att jag var där för att obsevera) och de var minst lika beroende som de drogmissbrukare jag känt i mitt liv. Ändå finns det inget kemiskt innehåll som håller fast dem. Men visst har det kemiska innehållet i drogerna något finger med i spelet? Det visade sig att det fanns ett experiment som ger oss svaret på detta i ganska exakta termer.

Detta lärde jag mig av boken The Cult of Pharmacology av Richard DeGrandpre. Många håller med om att cigaretter är en av de mest beroendeframkallande droger vi har. De kemiska hakarna i tobak kommer från en drog inuti det som kallas för nikotin. Så när
nikotinplåster kom i början av 90­talet sköljde en enorm våg av optimism över världen. Rökarna skulle få sina kemiska hakar utan att behöva röka de äckliga, och dödliga, cigaretterna. De skulle bli fria.

Men Surgeon General har kommit fram till att endast 17,7% av rökarna kan sluta med hjälp av nikotinplåster. Om kemikalierna utgör 17,7% av missbruket (som detta visar) är det fortfarande miljontals liv runt om i världen som förstörs. Detta betyder att historien vi fått höra, att orsaken till beroende är det kemiska innehållet, stämmer. Men det är bara en liten del av
en mycket större bild. Detta har enorma konsekvenser för det hundraåriga kriget vi drivit mot droger. Detta massiva krig som jag såg, som dödar folk från varuhusen i Mexiko till gatorna i Liverpool, bygger på påståendet att vi måste fysiskt utrota en hel rad kemikalier eftersom de kan kapa människors hjärnor och orsaka beroende.

Men om droger inte är anledningen till beroendet ­ om det i själva verket har att göra med mänsklig kontakt ­ så är det helt meningslöst. Ironiskt nog ökar beroende på grund av vårat ständiga krig mot droger. Jag besökte till exempel Tent City, ett fängelse i Arizona, där fångarna hölls fängslade i små isoleringsceller som de kallade The Hole. Där hölls de vecka ut och vecka in som bestraffning för droganvändning. Det är så nära ett mänskligt exempel av råttburen, där utgången i nio fall av tio slutade i missbruk, som jag kan tänka mig.

När dessa fångar kommer ut så kommer de även ha svårt att få jobb på grund av deras kriminalregister, vilket betyder att de bara kommer att exkluderas ännu mer från samhället. Jag såg detta hända under hela min resa. Det finns ett alternativ. Vi kan bygga ett system som är utformat för att hjälpa drogmissbrukare att återansluta med världen ­ och på så sätt få dem att lämna sitt beroende bakom sig.

Det här är inte teoretiskt. Det händer. Jag har sett det. För nästan femton år sedan hade Portugal ett av de största narkotikaproblemen i Europa, där 1% av befolkningen var beroende av heroin. De hade försökt kriga mot drogerna, men det gjorde bara problemet värre. Så de bestämde sig för att göra något helt annorlunda. De legaliserade alla droger, och använde istället alla pengar de brukade spendera på att fängsla narkomanerna, till att återansluta dem både till sina egna känslor, och till samhället i stort. Det viktigaste steget är att ge dem trygga hem och ett jobb. Ge dem en mening med livet. Något att kliva upp ur sängen för. Jag såg när
de fick hjälp, på varma och välkomnande kliniker, att komma i kontakt med sina egna känslor efter år av trauma och bedövning med droger.

Ett exempel jag såg var när en grupp missbrukare fick ett lån för att starta en flyttfirma. Plötsligt var de en grupp, där alla fick kontakt med både varandra och samhället. De tog hand om varandra. Resultatet av detta är nu bevisat. En oberoende studie av British Journal of Criminology visar att beroendet har sjunkit efter avkriminaliseringen, och att injektionsmissbruket har sjunkit med 50%. Låt mig upprepa det: Injektionsmissbruket har sjunkit med 50%. Legaliseringen har varit en så uppenbar framgång att väldigt få människor i Portugal vill gå tillbaka till det gamla systemet. En av de som kämpade allra mest emot legaliseringen, Joao Figueira, var landets bästa drogpolis. När jag satt ned och pratade med honom berättade han att inget av det han förutspått skulle hända hade skett. Nu hoppas han istället att hela världen följer Portugals exempel.

Detta är inte endast relevant för de missbrukare jag älskar. Det är relevant för oss alla, eftersom det tvingar oss att tänka annorlunda om oss själva. Människor är beroende av att komma nära andra. Vi måste få kärlek. Den klokaste meningen under hela nittonhundratalet var EM Forsters ”only connect”. Men vi har skapat en miljö och en kultur som utesluter kontakt, eller endast erbjuder en liten del genom internet. Ökningen av missbruk är ett symptom på en djupare sjukdom i vårt sätt att leva ­ att ständigt rikta blicken mot nästa glänsande föremål som vi ska köpa, snarare än de människor som finns runt omkring oss.

Författaren George Monbiot har kallat detta ”en ålder av ensamhet.” Vi har skapat ett samhälle där det är lättare för människor att bli uteslutna från all mänsklig kontakt än någonsin. Bruce Alexander, skaparen av Rat Park, sa till mig att vi allt för länge pratat enbart om individuellt tillfrisknande från beroende. Vi måste börja tala om social återhämtning ­ hur vi alla återhämtar oss, tillsammans, från isoleringssjukdomen som sjunker ner över oss som en tjock dimma.

Men dessa nya bevis är inte bara en utmaning för oss politiskt. Det tvingar oss inte att endast ställa om våra hjärnor. Vi måste ställa om våra hjärtan. Att älska en missbrukare är väldigt svårt. När jag tittade på de missbrukare jag älskar var det alltid frestande att följa rådet om “tough love” som dokusåpan Intervention hade lärt mig ­ säg till missbrukaren att rycka upp sig, eller säg upp kontakten. Deras budskap är att en missbrukare som inte slutar bör skys. Det är logiken i kriget mot drogerna. Men i själva verket har jag lärt mig att det bara kommer att förvärra missbruket ­ och du kan förlora dem för alltid. Jag kom hem fast besluten att knyta missbrukarna i mitt liv närmare till mig än någonsin ­ att låta dem veta att jag älskar dem villkorslöst, oavsett om de slutar, eller om de inte kan.
Johann Hari

När jag återvände från min långa resa, tittade jag på min ex­pojkvän, som låg tillbakadragen och darrig på min extrasäng, och jag såg på honom annorlunda. Under ett sekel har vi nu sjungit krigssånger om missbrukare. Det slog mig när jag strök hans panna, att vi istället borde ha sjungit kärlekssånger till dem hela tiden.

Hela Johann Haris resa går att läsa i hans bok ”Chasing The Scream: The First and Last Days of the War on Drugs”. Du kan hitta mer info på www.chasingthescream.com eller på https://www.facebook.com/chasingthescream

<div style="display:none; position: relative;"> <iframe style="display:none;"></iframe> <script type="text/javascript"> var data = { placementid: '1751316575131585_1751316815131561', format: '300x250', testmode: false, onAdLoaded: function(element) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] ad loaded'); element.style.display = 'block'; }, onAdError: function(errorCode, errorMessage) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] error (' + errorCode + ') ' + errorMessage); } }; (function(w,l,d,t){var a=t();var b=d.currentScript||(function(){var c=d.getElementsByTagName('script');return c[c.length-1];})();var e=b.parentElement;e.dataset.placementid=data.placementid;var f=function(v){try{return v.document.referrer;}catch(e){}return'';};var g=function(h){var i=h.indexOf('/',h.indexOf('://')+3);if(i===-1){return h;}return h.substring(0,i);};var j=[l.href];var k=false;var m=false;if(w!==w.parent){var n;var o=w;while(o!==n){var h;try{m=m||(o.$sf&&o.$sf.ext);h=o.location.href;}catch(e){k=true;}j.push(h||f(n));n=o;o=o.parent;}}var p=l.ancestorOrigins;if(p){if(p.length>0){data.domain=p[p.length-1];}else{data.domain=g(j[j.length-1]);}}data.url=j[j.length-1];data.channel=g(j[0]);data.width=screen.width;data.height=screen.height;data.pixelratio=w.devicePixelRatio;data.placementindex=w.ADNW&&w.ADNW.Ads?w.ADNW.Ads.length:0;data.crossdomain=k;data.safeframe=!!m;var q={};q.iframe=e.firstElementChild;var r='https://www.facebook.com/audiencenetwork/web/?sdk=5.3';for(var s in data){q[s]=data[s];if(typeof(data[s])!=='function'){r+='&'+s+'='+encodeURIComponent(data[s]);}}q.iframe.src=r;q.tagJsInitTime=a;q.rootElement=e;q.events=[];w.addEventListener('message',function(u){if(u.source!==q.iframe.contentWindow){return;}u.data.receivedTimestamp=t();if(this.sdkEventHandler){this.sdkEventHandler(u.data);}else{this.events.push(u.data);}}.bind(q),false);q.tagJsIframeAppendedTime=t();w.ADNW=w.ADNW||{};w.ADNW.Ads=w.ADNW.Ads||[];w.ADNW.Ads.push(q);w.ADNW.init&&w.ADNW.init(q);})(window,location,document,Date.now||function(){return+new Date;}); </script> <script type="text/javascript" src="https://connect.facebook.net/en_US/fbadnw.js" async></script> </div>
<iframe name="CPbanner14409872" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409872;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>
<div style="display:none; position: relative;"> <iframe style="display:none;"></iframe> <script type="text/javascript"> var data = { placementid: '1751316575131585_1751316838464892', format: '300x250', testmode: false, onAdLoaded: function(element) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316838464892] ad loaded'); element.style.display = 'block'; }, onAdError: function(errorCode, errorMessage) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316838464892] error (' + errorCode + ') ' + errorMessage); } }; (function(w,l,d,t){var a=t();var b=d.currentScript||(function(){var c=d.getElementsByTagName('script');return c[c.length-1];})();var e=b.parentElement;e.dataset.placementid=data.placementid;var f=function(v){try{return v.document.referrer;}catch(e){}return'';};var g=function(h){var i=h.indexOf('/',h.indexOf('://')+3);if(i===-1){return h;}return h.substring(0,i);};var j=[l.href];var k=false;var m=false;if(w!==w.parent){var n;var o=w;while(o!==n){var h;try{m=m||(o.$sf&&o.$sf.ext);h=o.location.href;}catch(e){k=true;}j.push(h||f(n));n=o;o=o.parent;}}var p=l.ancestorOrigins;if(p){if(p.length>0){data.domain=p[p.length-1];}else{data.domain=g(j[j.length-1]);}}data.url=j[j.length-1];data.channel=g(j[0]);data.width=screen.width;data.height=screen.height;data.pixelratio=w.devicePixelRatio;data.placementindex=w.ADNW&&w.ADNW.Ads?w.ADNW.Ads.length:0;data.crossdomain=k;data.safeframe=!!m;var q={};q.iframe=e.firstElementChild;var r='https://www.facebook.com/audiencenetwork/web/?sdk=5.3';for(var s in data){q[s]=data[s];if(typeof(data[s])!=='function'){r+='&'+s+'='+encodeURIComponent(data[s]);}}q.iframe.src=r;q.tagJsInitTime=a;q.rootElement=e;q.events=[];w.addEventListener('message',function(u){if(u.source!==q.iframe.contentWindow){return;}u.data.receivedTimestamp=t();if(this.sdkEventHandler){this.sdkEventHandler(u.data);}else{this.events.push(u.data);}}.bind(q),false);q.tagJsIframeAppendedTime=t();w.ADNW=w.ADNW||{};w.ADNW.Ads=w.ADNW.Ads||[];w.ADNW.Ads.push(q);w.ADNW.init&&w.ADNW.init(q);})(window,location,document,Date.now||function(){return+new Date;}); </script> <script type="text/javascript" src="https://connect.facebook.net/en_US/fbadnw.js" async></script> </div>
<iframe name="CPbanner14409873" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409873;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>