Något jag har lärt mig när jag har blivit äldre är att allting är inte alltid vad man kanske tror från början. Ibland kanske vi drar förhastade slutsater. Den här berättelsen visar verkligen hur underbara barn kan vara – och att ibland finns det fantastiska anledningar till att man har en hemlighet. Jag vet inte om den här historien är sann till 100 procent men den berörde mig verkligen. Den här flickan är verkligen stark – och trots att hon kanske först uppfattas som olydig av sin närhet – så förstår jag varför. Vi behöver fler personer som Sara för alla ska få trivas och må bra. Speciellt i skolan.
”Sara hade verkligen hamnat i trubbel. Hon hade alltid varit ett så sött och snällt barn så jag kunde inte förstå vad hon hade gjort för att göra sin mamma så arg. Det är varje årskurs 3 lärares dröm att ha ett klassrum fyllt av barn som Sara.
Hon arbetade hårt, älskade att lära sig nya saker, gjorde sina läxor, hade aktiva föräldrar, var uppmärksam och tog för sig. Och hon hade aldrig haft något problem med disciplinen.
Så jag blev överraskad när jag fick ett telefonsamtal en kväll. Saras mamma var inte typen som överreagerade i situationer, och hon sa att hon behövde min hjälp. Det verkade som att Sara hade börjat handla för mycket pengar i skolrestaurangen. Hennes mamma och pappa förklarade att hon inte hade tillåtelse att köpa mat i skolan. Hon tog med sin en rejäl lunch hemifrån varje dag, och det fanns ingen anledning för henne att köpa något extra i skolan. De tänkte att om vi satte oss ner och pratade med Sara så skulle vi kunna lösa problemet.
Det hade alltid fungerat tidigare. Men när de fick en till räkning från skolrestaurangen följande månad så blev hennes mamma och pappa väldigt oroliga. Det var inte likt Sara att inte göra som hon blev tillsagd, och det var verkligen inte likt henne att inte göra som hennes föräldrar sade.
Det var vid den här tidpunkten som hennes föräldrar frågade om jag kunde hjälpa dem att gå till botten av problemet. Jag sa till dem att jag skulle försöka få reda på vad som pågår och att jag skulle höra av mig till dem i slutet av veckan. När jag gick till skolrestaurangen frågade jag om Sara. Då berättade e i personalen att Sara betalade för lunch varje dag och satte sig ner och åt det. Jag förstod inget alls. Jag hade sett att Sara tog med sig mat varje dag och hade till och med tänkt att jag inte haft något emot om hennes mamma gjort lunch till mig också någon gång.
Det fanns inte på kartan att Sara hellre åt lunchen i skolan. Inget illa mot skolans lunch! Nästa dag frågade jag Sara med förhoppning att lösa mysteriet. Jag hade några teorier om vad som pågick. Men jag tänkte låta henne berätta för mig. Men hon sa ingenting.
Jag kunde inte tro det. Det fanns inte en chans att Sara kunde ignorera min hårda ton mot henne. Men det gjorde hon. Jag har en ganska bra ”besviken-lärare-min”, men den gjorde ingen effekt. ”Varför köper du lunch i skolan”, frågade jag henne.
”För att jag behöver äta lunch”, svarade hon.
”Vad händer med lunchen som din mamma förbereder varje morgon?”, frågade jag.
”Jag förlorar den”, svarade hon.
”Förlorar du den?”.
”Ja, jag förlorar den”
”Varje dag? Jag tror inte på dig Sara”
Hon brydde sig inte. Även om det gjorde mig lite upprörd över att bli ignorerad så var det något som inte riktigt stämde. Så jag testade ett nytt sätt.
Så jag frågade oroligt om någon stjäl hennes luncher.
”Nej”.
”Sara, mobbar någon dig och stjäl din mat? Om det är det som händer kan jag hjälpa dig?”
”Det är ingen som stjäl min lunch. Jag förlorar bara den”.
Ja, vad skulle jag säga. Det fanns inget mer jag kunde göra. Det finns en lag där jag bor att om eleverna inte har med sig lunch så måste skolan förse dem med en. Familjen får en räkning för lunchen varje månad om man inte kvalificerar sig för en gratis eller rabatterad lunch. Det fanns inte en chans att Sara familj kvalificerade sig för att få en gratis lunch, så de var tvungna att fortsätta betala så länge hon bad om mat i skolan.
Jag ringde till hennes föräldrar och vi pratade om situationen och om några teorier vi hade men det fanns inget som egentligen kunde förklara det som pågick.
Problemet hade fortfarande inte löst sig nästkommande vecka när jag såg en pojke som var ny i skolan och satt ensam vid ett bord. Resten av eleverna hade inte riktigt tagit emot honom med öppna armar och han såg alltid ledsen ut. Jag tänkte att jag skulle sätta mig med honom i några minuter. När jag gick mot honom såg jag att han hade en lunchpåse framför sig där det stod ”Sara”.
Han åt hungrigt på en god hemmagjord macka. Nu förstod jag. Jag pratade med Sara på eftermiddagen. Det visar sig att att pojken aldrig köpte lunch och han ville inte ställa sig i kö för att få en gratis lunch. Han hade anförtrott sig till Sara och berättat att hans föräldrar ”vägrade” att ta emot något gratis. Och om han tog emot en lunch i skolan så skulle han få stora problem eftersom det skulle skickas hem en lapp i slutet av månaden. Sara bad mig att inte berätta för hennes föräldrar.
Men det gjorde jag. Jag körde faktiskt hem till hennes föräldrar den kvällen eftersom jag var säker på att hon hade gått och lagt sig.
Jag hade aldrig sett hennes föräldrar så stolta över henne tidigare. Sara hade inte brytt sig att hon fått utegångsförbud eller att jag hade blivit besviken på henne. Hon brydde sig inte om något av det här lika mycket som hon brydde sig om en liten pojke som var hungrig och rädd för att få sin hemligheten röjd.
Sara köper fortfarande lunch varje dag i skolan. Och varje dag när hon går hemifrån, så ger hennes mamma en fantastiskt god matlåda till henne.”
Dela vidare den här vackra berättelsen så att fler slipper äta ensamma i skolan.
