När Joss Ture var på väg hem från jobbet i Tranås för två veckor sedan fick hon plötsligt syn på en ensam och förvirrad 90-årig man som satt på en trapp. När hon frågade mannen hur han mådde svarade han att han var snurrig och inte visste var han var någonstans. Joss insåg direkt att hon var tvungen att göra något. Hon frågade mannen var han bodde och erbjöd sig att eskortera honom hem. Mannen tackade henne flera gånger och berättade att han var så ensam och var helt slut. Efter det hon varit med om bestämde hon sig för att skriva ett inlägg på Facebook där hon vill lyfta situationen för våra äldre. Ett inlägg som snabbt delats av nära 1500 personer och i kommentarerna uttrycker människor sin kärlek till Joss efter hennes fina insats. – Ett sådant här inlägg ska egentligen inte behöva väcka uppmärksamhet på det sättet, det ska vara en självklarhet att se varandra och inte bara gå förbi, säger Joss till Aftonbladet.
Såhär skriver Joss:
Hej verklighet.
På vägen hem från affären ser jag en man som sitter på en trappa.
Han ser rätt vissen ut och kläderna är fläckade.
”Jaså här sitter du och tar igen dig” säger jag för att se så att mannen är ok.
”Jag är så snurrig. Jag vet inte var jag är” svarar han.
Han berättar var han bor och jag erbjuder mig att eskortera honom till adressen.
Mannen, som är närmare 90 år har svårt att gå och håller på att dra omkull flera gånger, men tillslut är vi framme vid hans port. Jag ber en snäll förbipasserande själ att hjälpa mig in med rullatorn medan jag hjälper mannen upp för trappan. Hans skärp hänger nere vid marken och jag måste dra ur det för att undvika att han snubblar.
Tar nycklarna från remmen runt hans hals och öppnar ytterdörren.
Mannen vill inte riktigt gå in för rullatorn måste ner i källaren.
”Vet du? Det löser sig.” säger jag och lägger handen på hans axel. Då börjar han gråta. ”Du är så snäll. Varför är du så snäll?”
”Varför skulle jag inte vara det?” undrar jag ”du har inte varit dum mot mig.”
Sätter honom på en stol, får av honom jackan och sen lastar jag in mjölken han handlat.
Blir inte så imponerad av kylskåpets innehåll eller dess skick.
Han påpekar att han även köpt ägg och jag hittar en vit kasse full med ägg. ”Fast hörru, dom lägger jag i vasken för du har gått och lagat äggröra.” Mannen flinar.
Sen blir han allvarlig igen. ”Jag är så ensam. Jag är nästan 90 år. Jag är slut.”
”Fast nu är du ju inte ensam” säger jag ”och 90 bast är bra jobbat!”
Hans kök är stökig och han luktar starkt. Fläckarna på kläderna är antagligen öl. Hans händer är klibbiga och han vill gärna hålla i mig. Jag tänker att jag kan duscha sen, det betyder mycket för den här människan att jag håller hans hand.
Han säger gång på gång att han är slut och att han ska somna in. Jag har tryckt på larmet på hans arm, snörat av honom de röda skorna, lyckats få in honom till sängen och ska bara gå och hänga av mig jackan när han grabbar tag i min arm och börjar gråta. ”Jag är så ensam.” De orden är de värsta jag vet.
”Jag blir här till dom kommer” säger jag och får sitta och svettas med jackan på eftersom han inte vill släppa min arm. Antagligen rädd att jag ska försvinna.
Vet inte om jag gjort rätt som tryckt på larmet, om jag borde ringa någon annan eller om jag inte borde göra annat än att sällskapa. Kanske är han en sådan som brukar vara ”besvärlig”…
Han berättar sitt livs historia och jag hör inte hälften av orden som kommer ur hans mun men uppfattar att han varit bonde och militär. Svara på det jag hör och kommer fram till att ett leende räcker till det övriga sluddret. Han behöver bara någon som lyssnar.
Mannen frågar om jag jobbar åt hemtjänsten ,men jag talar om att jag bara är en vän.
Efter ett tag kommer den riktiga hemtjänsten och tar över. Jag hör hur de inget kan göra och hur han säger att han är alkoholist.
Jag blir ledsen. Förstår att de inget kan göra. De är säkert bra människor och jag skulle inte vilja jobba på deras villkor.
Han behöver sova ruset av sig. Men sen då?
När han nyktrat till? Han kommer fortfarande vara alkoholist, han kommer fortfarande vara ensam och han kommer fortfarande vara ledsen.
Jag vill att det finns ett hus där ensamma människor kan få vara o-ensamma.
Det gör förbaskat ont att lämna en människa ensam när man hört dennes förtvivlade önskan om att INTE vara det. Det kvittar om det är alkohol inblandat eller ej ,det väsentliga är att det är en levande varelse inblandad.
Det känns piss att ålderdom ska förknippas med ensamhet och det är piss att vissa människor blir ensamma redan innan de samlat på sig en massa decennier.
Har inte haft möjlighet att bidra med pengar till all skit som händer i världen.
Men har man inte pengar kan man ge någon av sin tid.
(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/sv_SE/sdk.js#xfbml=1&version=v2.3”; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs);}(document, ’script’, ’facebook-jssdk’));
Hej verklighet. På vägen hem från affären ser jag en man som sitter på en trappa. Han ser rätt vissen ut och kläderna…
Posted by Joss Ture on den 4 september 2015
Jag tycker verkligen att Joss har helt rätt. Alla kan vi göra något för att hjälpa och våra äldre förtjänar verkligen att få en värdig sista tid i sina liv.
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
