Att vara ensamstående mamma är sannerligen inte lätt. När det inte finns någon pappa som kan avlasta och ditt jobb inte erbjuder några rikedomar kan det givetvis kännas hopplöst och rentav omöjligt att få ihop livet. Så var fallet för den här kvinnan som jag nyligen läste om och även om jag inte är helt säker på att historien hänt på riktigt innehåller den mycket värme. Kvinnans man hade lämnat familjen och hon kämpade med att försöka ta hand om sina sex barn samtidigt som hon jobbade nätterna igenom. Hon såg inget ljus i tunneln och visste inte hur hon skulle få ihop vardagen. Men någonting skulle komma att hända som förändrade allt. När jag kom till slutet måste jag erkänna att det tårades i ögonen på mig…
En morgon i september vaknade jag upp med sex hungriga barn och endast 70 kronor i fickan.
Mina barns pappan var försvunnen. Mina fem pojkar var mellan tre månader och sju år gamla, deras syster var två år gammal. Deras pappa hade aldrig varit mer än en person vars närvaro för det mesta skrämde barnen. Varje gång de hörde hjulen från hans bil köra över gruset på garageuppfarten brukade dom springa och gömma sig under sina sängar. Han brukade dock lämna 1000 kronor i veckan så att jag kunde köpa mat till barnen.
När han nu hade bestämt sig för att lämna oss skulle vi äntligen slippa bli utsatta för hans dåliga ölsinne och våldsamma sätt, men samtidigt skulle vi inte ha några pengar till mat. Jag kände heller inte till något socialt skyddssystem i området där jag bodde som kunde hjälpa mig.
Jag tvättade mina barn tills de var rena och fräscha och satte på mig min bästa klänning. Jag packade sedan in hela familjen i min gamla bil och körde iväg för att försöka hitta ett jobb.
Vi åkte till varenda fabrik, affär och restaurang som fanns i vår lilla stad. Men utan framgång.
Barnen satt och trängdes i bilen och försökte vara så tysta de bara kunde medan jag försökte övertyga alla jag mötte om att jag var beredd att ta vilket jobb som helst. Jag var helt enkelt tvungen att hitta ett jobb så fort det bara gick – annars skulle vi inte klara oss.
Men det gick bara inte. Det sista stället vi kom till ligger alldeles utanför staden och är en gammal bar som gjorts om till en vägkrog för lastbilschaufförer. Stället hette ”Stora Hjulet”.
En gammal kvinna som hette Margit ägde stället och hon tittade ut genom fönstret med jämna mellanrum för att betrakta mina barn. Hon berättade att hon behövde någon som kunde jobba det sena skiftet från 11 på kvällen till 7 på morgonen. Hon kunde betala 90 kronor i timmen och jag kunde börja direkt.
Jag körde hem så fort det bara gick och bad en tonårig granne hoppa in och vara barnvakt på nätterna när jag jobbade. Jag erbjöd henne att sova på min soffa under nätterna och erbjöd henne 200 kronor per natt för besväret. Hon behövde bara komma över i sin pyjamas och lägga sig direkt, barnen skulle redan sova. Hon tackade ja till erbjudandet och kom över.
När jag kom hem från jobbet på mornarna väckte jag barnvakten och skickade hem henne med sin betalning. Ju fler veckor som passerade desto högre blev räkningarna och min lilla lön räckte inte till. Däcken på min gamla bil blev dessutom bara mer och mer slitna och jag var tvungen att pumpa dom varje morgon på väg till jobbet.
En tidig höstmorgon när jag släpade mig ut till bilen för att åka hem från vägkrogen hittade jag plötsligt fyra splitternya däck i baksätet! Det fanns ingen lapp eller hälsning. Bara fyra fräscha däck. Vad var det för okända änglar som plötsligt hade dykt upp, undrade jag för mig själv.
Jag kom överens med mekanikern på bensinstationen bredvid om att tvätta golvet på hans kontor om han bytte mina däck vilket han ställde upp på utan att tveka.
Jag arbetade nu sex nätter i veckan i stället för fem för att ha råd med mat och räkningar. Men det räckte inte till. Julen var på väg och jag insåg att jag inte skulle ha råd med några julklappar till barnen… Det gjorde mig otrolig ledsen så i ett desperat försök att åtminstone få till några julklappar lagade och målade jag om några gamla leksaker barnen haft, slog in dom och gömde i källaren.
Ett annat problem var kläder till barnen, något jag inte heller hade haft råd att köpa på länge. I stället hade jag fått lappa ihop deras slitna byxor så gott jag kunde. Läget var helt enkelt riktigt tufft och jag såg ingen väg ut.
På julaftons morgon satt de vanliga stammisarna på vägkrogen och drack kaffe. Där var mekanikern Janne som bytt mina däck, där fanns också lastbilschaffisarna Johnny, Kalle och Christer. De satt där och samtalade ända fram till gryningen kom innan de åkte hem till sina familjer.
När jag hade städat efter gästerna, låst och packat ihop var det äntligen dags för mig att åka hem till mina barn och ge dom julklapparna som låg gömda i källaren. Men när jag öppnade dörren på bilen fick jag mitt livs chock. Den var sprängfylld med paket och påsar! I påsarna fanns jeans, ytterkläder, mat som skulle räcka i flera veckor och godis i mängder.
Där fanns också fem små lastbilar och en docka samt en hälsning:
”God jul och tack för det goda kaffet, hälsningar dina vänner.”
Ja, det fanns sannerligen änglar i min hemstad och alla brukade dom vistas på vägkrogen där jag jobbade.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
