Efter en lång och stressig dag på jobbet kommer pappan hem helt utmattad till sin familj.
Det enda han vill göra är att slå sig ner i sin favoritfåtölj och titta på när hans favoritlag spelar fotboll. Han vill inte bli störd av barnskrik eller behöva hjälpa till med några hushållssysslor.
Hans fru blir irriterad när han inte vill hjälpa till och det slutar med ett stort bråk.
Detta har hänt förut, men den här gången rann bägaren över och frun stormde iväg.
Hon kom inte hem den kvällen, och inte morgonen efter heller.
Mannens värld kollapsade och helt plötsligt var han tvungen att sköta allt själv. Efter två dagar ensam med barnen sätter han sig ner och skriver ett brev till sin fru.
Min älskade,
För två dagar sedan hade vi ett stort gräl. Jag kom hem från jobbet klockan 20 och ville bara titta på matchen.
När jag tittade på dig såg jag att du vad utmattad och på dåligt humör. Barnen bråkade medan du försökte lägga minstingen.
Vad gjorde jag då? Jag höjde volymen på Tv:n.
Då blev du så klart ännu argare. Du sa att jag inte skulle dö av att hjälpa till lite och finnas där för barnen.
Jag blev vansinnig, ”jag har jobbat hela dagen medan du har varit hemma och lekt med dockhus!”
Grälet fortsatte och du började tillslut att gråta. Du var så utmattad och trött. Jag sa elaka saker och du skrek åt mig. Tillslut samlade du ihop lite saker och lämnade huset. Kvar i vardagsrummet blev jag och barnen.
Jag blev tvungen att fixa middag och lägga barnen. Du var inte tillbaka morgonen därpå så jag var även tvungen att ta hand om allt.
Jag har upplevt stora påfrestningar och frustration.
Jag har förstått hur det är att vara hemma hela dagen men inte ens hinna ta en dusch.
Jag har lärt mig värma mjölk, klä på barnen och städa köket samtidigt.
Jag har lärt mig hur det är att spendera en hel dag utan att växla ett enda ord med någon äldre än 10 år.
Jag har lärt mig att äta men samtidigt vara på tårna för det är alltid någon som vill ha någonting.
Jag har lärt mig hur det är att känna sig så trött att det enda man vill är att få sova 20 timmar i sträck, men man väcks efter 3 timmar av en skrikande bebis.
I två dagar och två nätter har går gått i dina skor, och nu förstår jag dig.
Jag förstår varför du är trött.
Jag förstår att vara en mamma betyder ständiga uppoffringar.
Jag förstår att det är mycket värre än att ta spendera 10 timmar på jobbet och ta ekonomiska beslut.
Jag förstår hur frustrerande det är när man inte längre klarar sig själv utan behöver hjälp av sin partner.
Jag förstår vilka uppoffringar du gör när du avstår från att träffa dina vänner, träna eller sova en hel natt.
Jag förstår känslan av att vara fast i huset hela dagen och ta hand om barnen medan livet utanför passerar.
Jag förstår att du tar illa vid dig när min mamma kritiserar hur du uppfostrar barnen. Ingen känner sina barn bättre än deras egen mor.
Jag förstår att vara en mamma innebär att bära en av de tyngsta stenar som finns. En last som få uppskattar och förtår till fullo.
Jag skriver detta brev till dig, inte bara för att du ska veta att jag saknar dig men också för att lova att inte en enda dag kommer att passera I fortsättningen utan att jag säger detta:
”DU är fantastiskt modig, du är en underbar fru och mamma! Jag beundrar dig.”
Detta öppna brev har cirkulerat på internet ett tag, och är en väldigt fin hyllning från en man till sin fru. Han hade inte förstått vilket otroligt jobb hon gjorde innan han själv blev tvungen att gå i hennes skor.
Jag hoppas att alla som läser detta förstår vilket otroligt viktigt jobb det är att stanna hemma och ta hand om barnen.
Dela gärna om du också tycker att mammor och pappor förtjänar alla hyllningar i världen!
