Det fanns en tid när ordet solidaritet verkligen betydde något, när det var självklart att hjälpa någon i nöd.
Idag lever vi i en betydligt mer egocentrisk värld, där ”jaget” på många sätt är det viktigaste. Istället för att hjälpa någon i knipa tar man upp mobilen och filmar förloppet.
Jag säger inte att alla är egoister och individualister, men jag tror att många kan behöva fundera på hur vi bemöter och behandlar våra medmänniskor.
Därför tycker jag också att vi kan hjälpas åt att sprida den här berättelsen om en vanlig gruvarbetare, som med en enkel gest förändrade livet för en kollega.
Vi skulle behöva fler som denna man i världen!
Jag grät när min mamma berättade denna historia.
”Du vet att din pappa aldrig skulle tala om det här för dig, men jag vill att du och din syster ska vara medvetna om denna historia. Du ser, när du och din syster var väldigt små jobbade pappa i en kolgruva.
Som i de flesta gruvor på den tiden var det ett smutsigt och farligt yrke. En dag på din pappas skift skedde det en olycka. En arbetskamrat till honom bröt benet. Pappa hjälpte till att bära ut honom från gruvan, arbetskamraten skrek i plågor.
Strax efter var allt som vanligt. Chefen beordrade mannarna tillbaka till arbetet. Men pappa kunde inte sluta tänka på sin kollega som brutit benet, hela dagen undrade han hur det var med honom.
Pappa visste också att kollegan skulle bli borta från jobbet under en lång period och det fanns inga sjukförsäkringar att tala om. Blev man skadad i gruvan fanns det inget skyddsnät. På den här tiden var det mannen som försörjde familjen, både barnen och frun var helt beroende av honom. Pappa kände att han behövde göra något.
I slutet av samma dag gick er pappa fram till sin chef och frågade om han inte kunde få börja att jobba extra. Han tog gärna dubbelskift i några månader framöver.
Pappa ville se till att killen som brutit foten fortfarande fick lite pengar, han tänkte helt enkelt ge halva lönen till sin kollega under den här perioden.
Pappas chef stirrade konstigt på honom, men sa ja.
Er pappa arbetade sina skift enligt överenskommelsen. Han var i gruvan dygnet runt, bara för att se till så att en kollega som han knappt kände (han visste bara att han hade fru och barn) skulle klara sig. Han jobbade dubbelskift i två månader och såg därmed till att kollegans familj kunde få mat på bordet.
Det var bara det jag ville berätta för dig, min son. Han skulle aldrig tala om detta för er barn, ni vet hur han är.
Jag blev helt ställd när jag hörde mamma berätta detta. Jag hade ingen som helst aning. Men vid ett senare tillfälle fick jag chansen att fråga min pappa om historien.
Jag förklarade att han ju var en riktig hjälte som ställt upp för sin kollega på detta fantastiska sätt.
Pappa svarade bara kort: ”Vadå? Det var det enda rätta att göra”.
Dela gärna vidare denna lilla berättelse om du också tycker att fler borde hjälpas åt när någon har det tufft!
