I höstas blev Gunnel, 87 ,svårt sjuk och inlagd på Skellefteå Lasarett. När hon var färdigbehandlad var hon för svag för att ta sig hem – och hon fick plats på ett korttidsboende.
Nu berättar hon om hur hon där fick livet tillbaka.
”Så mycket ömhet och kärlek som de här kvinnorna och männen visat sen jag kom hit har jag väl aldrig sett maken till”, skriver hon i en insändare till Norran.
87-åriga Gunnel Lindqvist beskriver sig som ”en rik kvinna på många sätt”. Men för några år sedan skulle livets långa lopp få sig en törn.
Hon fick en tumör i hjärnan, vilket några år senare medförde att synen och hörseln nästintill försvann. En av hennes stora passioner, att sy med sin symaskin, var då ett minne blott.
I höstas blev hon inlagd på Skellefteå Lasarett. Hon fick vård och friskförklarades men när det väl var dags för henne att åka hem var hon för svag. I stället placerades hon på ett korttidsboende.
Till en början var hon skeptiskt till boendet. Hon kände sig misstänksam då hon aldrig bott på det sättet förut och då hon förstod att hon inte bara kunde därifrån kände hon sig ännu sämre. Men vad som väntade var någonting helt annat.
På korttidsboendet fick Gunnel livet tillbaka. Hon väljer att lyfta fram de män och kvinnor som jobbade dag och natt för att göra hennes liv så bra som möjligt. Till en början kunde hon knappt stå på egna ben.
Men efter all kärlek och tid de anställda la på henne i kombination med bra mat, kunde hon till slut göra sina toalettbehov på egen hand.
”Mitt rum är på markplan, och fast jag inte kan se fåglarna längre så kan jag se hur naturen byter kostym med årstiderna, och känna lukten från den. Ibland när jag tagit en tupplur vaknar jag till doften av nybakat. Pepparkaka och sockerkaka. Det går inte med ord beskriva vad lukter betyder för en människa som förlorat flera andra sinnen. Och lukter från barndom, och från de egna barnens uppväxt. Det luktar barnaskratt och helgmys. Personalen här bakar så ofta de hinner. På sommaren tänder de grillen och även de tandlösaste av oss börjar längta efter grillat kött.”, skriver Gunnel i Norran.
Nu hoppas Gunnel att de fina människor som hjälpt henne på korttidsboendet också blir erkända.
Hon skriver att de är väldigt kunniga och kompetenta – men borde få en högre lön för sitt slitsamma arbete.
”Om någon grupp i samhället är värda en högre lön, så är det dessa kvinnor och män. Undersköterskornas löner är inte i närheten av deras kompetens eller engagemang. Och det tycker jag är fel […] Mitt hjärta klappar för dem som inte andra ser, och det är ingen skillnad nu. Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor, och visar dem vilket värde de har genom en rejäl löneökning,” skriver Gunnel i Norran.
