Det här är historien om en pojke som utsatts för mobbning. Berättelsen har cirkulerat på internet i sedan februari år 2000 skriver Snopers.com.
Den tros från början vara inspirerad av John W. Schallers bok från 1993 ”Chicken Soup for the Soul” (Kycklingsoppa för själen). Genom åren har historien ändrats litegrann, men det otroligt viktiga budskapet är detsamma.
”En dag, under mitt första år i high school, såg jag en kille i min årskurs gå hem från skolan. Det verkade som att han bar på alla sina skolböcker. Jag tänkte: Varför tar han hem alla sina böcker på en fredag? Han måste sannerligen vara en nörd.
För egen del hade jag en intensiv helg planerad (ett par fester och en fotbollsmatch med några vänner nästa eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och fortsatte åt mitt håll.
Men jag hann inte så långt innan jag såg ett gäng ungdomar springa åt hans håll. De attackerade honom, slog böckerna ur hans händer och lade krokben på honom så att han landade i leran intill vägen. Hans glasögon flög iväg och landade i gräset några meter bort.
Han tittade upp och jag såg en enorm sorg i hans ögon. Det gjorde ont i hjärtat att se. Jag sprang bort till honom där han kröp omkring och letade efter sina glasögon och såg att han hade tårar i ögonen. Jag räckte över hans glasögon och sa: De där killarna är idioter. De borde verkligen skaffa sig ett liv.
Han tittade upp mot mig och sa tack, samtidigt som ett stort leende bredde ut sig över hans läppar. Det var ett sånt där leende som förmedlar äkta tacksamhet. Jag hjälpte honom samla ihop sina böcker och frågade var han bodde. Det visade sig att vi bodde i närheten av varandra, så jag frågade varför jag aldrig sett honom förut.
Han berättade att han hade gått i privatskola fram till nu. För min del hade jag aldrig umgåtts med någon från en privatskola förut. Han hette Kyle. Vi pratade hela vägen hem och jag bar hans böcker. Han visade sig vara en riktigt fin kille. Jag frågade om han ville spela fotboll på lördag med mig och mina vänner. Det ville han. Vi umgicks hela helgen och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer gillade jag honom. Mina vänner kände likadant.
Det blev måndag morgon och Kyle kom till skolan med sin jättehög av böcker. Jag stannade honom och sa: Wow kompis, du kommer få riktiga muskler om du ska släpa runt på den där högen med böcker varje dag. Han bara skrattade och räckte över hälften av böckerna.
Under de kommande fyra åren blev jag och Kyle bästa vänner. När examen närmade sig så började vi fundera på var vi ville gå på college. Kyle bestämde sig för Georgetown, jag skulle gå på Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli vänner, att avståndet aldrig skulle bli ett problem. Han skulle bli läkare och jag skulle studera ekonomi.
Kyle hade fått äran att hålla avskedstalet i vår klass och förberedde det tal han skulle hålla vid avskedsceremonin. Jag var väldigt glad att det inte var jag som behövde gå upp och tala inför alla.
Jag träffade Kyle på examensdagen. Han var en av de där killarna som verkligen hittade sig själv under high school-tiden. Han såg bra ut i sina glasögon. Han dejtade mycket mer än mig och tjejerna älskade honom! Jag var definitivt avundsjuk ibland. Jag såg att han var nervös inför hans tal, så jag dunkade honom i ryggen och sa: Ta det lugnt kompis, du kommer vara grym! Han tittade på mig med samma tacksamma blick som för fyra år sedan och log. Tack, sa han.
När det var dags för hans tal inledde han med dessa ord:
”En examen är ett bra tillfälle för att tacka dem som hjälpte dig igenom de här tuffa åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men framförallt dina vänner. Jag vill berätta för er alla att den bästa gåva du kan ge till någon är att vara dennes vän. Jag ska berätta en historia för er.”
Jag kunde knappt tro mina öron när min vän berättade historien om den första dagen vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv den helgen. Han berättade hur han städade ur sitt skåp så att hans mamma inte skulle behöva göra det senare och hur han bar hem alla sina saker.
Kevin tittade mig intensivt i ögonen och log. ”Lyckligtvis så blev jag räddad. Min vän räddade mig från att göra det otänkbara.”
En flämtning gick genom publiken när denne stilige, populäre kille berättade om sin svagaste stund i livet. Jag såg att hans föräldrar tittade på mig och log det där tacksamma leendet. Det var först då som jag insåg detta: Underskatta aldrig betydelsen av dina handlingar. Med en liten gest kan du förändra en persons liv.”
Mobbning är aldrig okej, och vi måste alla hjälpas åt för att det ska få ett slut. Att titta på utan att göra någonting är nästan lika illa som att vara den som mobbas.
Dela gärna denna viktiga berättelse med dina vänner på Facebook så att fler får upp ögonen för problemet som skördar liv.
