En hjälte kommer i många skepnader. Det spelar ingen roll hur gammal du är, hur stark du är eller vilken fysik du har – om du bara har instinkt och mod så kan du flytta berg för att vara en medmänniska och rädda någons liv. Det tycker jag att den här historien är ett utmärkt exempel på, en historia om en handikappad och orädd man som räddar livet på en liten flicka trots att han inte har några ben. Så vitt jag förstår så har den här händelsen utspelat sig på riktigt – men oavsett vilket så är det en fin berättelse som jag tror att vi alla kan må bra av att läsa. För det finns ingenting, och då menar jag ingenting, som heter ”omöjligt”.
En krigsveteran förlorade båda sina ben när en mina exploderade i Vietnamkriget 1965. 20 år senare visade han än en gång att hjältemod kommer direkt från hjärtat.
Mannen var hemma och arbetade i sitt garage en varm sommardag när han hörde en kvinna skrika i ett av grannhusen. Han skyndade med rullstolen mot huset, men det täta buskaget gjorde så att han inte kunde ta sig förbi med rullstolen och nå dörren. Så han lämnade rullstolen bakom sig och kravlade sig igenom smutsen och buskarna.
”Jag var tvungen att nå dit”, sa han. ”Det spelade ingen roll hur ont det gjorde.”
När mannen anlände till huset hörde han att skriken kom från poolen. Där låg en 3-årig flicka på botten. Hon hade fötts utan armar och hade ramlat ner i vattnet – utan att kunna simma. Hennes mamma stod på land och skrek frenetiskt.
Mannen dök ner till botten av poolen och tog med sig flickan upp över ytan och till torra land. Flickans ansikte var blått, hon hade ingen puls och hon andades inte. Mannen började omedelbart med hjärt-lungräddning för att återuppliva flickan samtidigt som mamman ringde ambulans.
Men ambulanspersonalen var redan iväg på en annan akut situation. Den hjälplösa mamman snyftade och kramade mannens axel.
Samtidigt som han höll på med hjärt-lungräddning så talade mannen lugnt till mamman. ”Var inte orolig”, sa han. ”Jag var hennes armar för att komma upp ur poolen. Det kommer gå bra. Nu är jag hennes lungor. Tillsammans kan vi rädda henne.”
Sekunder senare hostade den lilla flickan till. Hon fick tillbaka medvetandet och började gråta. Mamman och mannen kramades och hon frågade honom hur han visste att det skulle ordna sig.
”När mina ben blev bortsprängda i kriget så var jag helt ensam på fältet”, sa han. ”Ingen var där för att hjälpa mig förutom en liten vietnamesisk flicka. Samtidigt som hon drog mig till sin by så viskade hon på bruten engelska att det skulle gå bra, att jag skulle överleva, att hon var mina ben och att vi tillsammans kunde rädda mig.”
”Det här var min chans”, sa mannen till flickans mamma. ”Att återgälda tjänsten”.
I vissa situationer behöver vi någon som är våra ben, armar och lungor – och det kan vara den personen du minst anar som visar riktigt hjältemod. Dela gärna vidare den här fina historien för att påminna dina vänner om att ingenting är omöjligt!
