Under ett äktenskap hinner man ofta med både tuffa och mer roliga ögonblick som för stunden kanske är lite jobbiga men som med tiden växer till helt underbara historier att dela vidare. Det här är just en sådan historia och den berättas av en kvinna som var med om något väldigt smärtsamt när hon ska besöka ett bröllop, men ju längre tiden går desto roligare inser hon och maken att berättelsen är. Jag vet visserligen inte om den är helt sann, men jag tyckte den var så pass festlig att jag ville dela den med er.
Ibland är roliga minnen det bästa sättet att minnas en älskad make. Det hjälper till att dämpa känslorna av saknad. Innan han gick bort, brukade min make älska att berätta den här historien för våra vänner. Nu får det mig att le när jag delar den med er.
Vår grannes son skulle gifta sig 1971 i en katolsk kyrka utanför stan och min make och jag var inbjudna. När vi fick inbjudan stressade vi omedelbart iväg till klädaffären och jag köpte en vacker rosa klänning i linne med en matchande jacka till samt fina accessoarer som passade perfekt till. Klänningen var lite trång, men jag hade en månad på mig innan bröllopet den 30:e juni och jag tänkte att jag skulle bli av med några kilo till dess.
Det blev den 29:e juni och självklart hade jag inte blivit av med ett enda kilo, tvärtom hade jag gått upp ett kilo. Men jag tänkte att en ny korsett skulle hjälpa mig på traven. Så på väg till bröllopet stannade vi till i klädaffären igen. Jag sprang in och sa till butiksbiträdet att jag behöver en korsett i storlek Large.
Biträdet hittade en kartong med rätt storlek och frågade om jag vill prova den. ”Nej, storlek Large kommer att passa perfekt. Jag behöver inte prova den”, svarade jag.
Nästa morgon, på bröllopsdagen, var det en stekhet dag med över 30 grader ute så jag väntade till det bara var 45 minuter kvar till bröllopet innan jag klädde på mig. Jag öppnade kartongen bara för att upptäcka att där i låg en splitterny korsett i storlek Small! Då det var alldeles för sent för att hitta en i rätt storlek och jag inte skulle kunna ha min klänning utan korsetten utbröt en kamp mellan mig och korsetten i hotellrummet. Har du någonsin försökt att pressa ner 10 kilo potatis i en säck anpassad för 5 kilo?
Till sist grep min make in och medan han skakade av skratt tog han tag på varje sida av korsetten och hjälpte till att pressa ner mig i den. När jag väl var inpackad i korsetten satte jag på mig mina nyköpta accessoarer, vilket inte var helt lätt då jag var illröd i ansiktet och alldeles dyngsur av svett. Men till sist var jag ändå redo att gå.
Hela vägen till kyrkan frågade min make ”Är du okej? Du ser rolig ut!” och sedan skrattade han hysteriskt. Men uppskattar helt enkelt inte vad kvinnor går igenom för att se bra ut!
När vi tog oss in i bänkraden i kyrkan frågade min make om jag skulle klara det här. Nu hade han börjat oroa sig för jag andades tungt och roligt. Jag sa till honom att jag skulle klara det. Då vi är vana vid att en bröllopsceremoni brukar ta runt en halvtimme antog jag att den här ceremonin inte skulle hålla på så mycket längre.
Bredvid oss på bänkraden satt två små gamla damer som artigt presenterade sig. Sedan sa en av dom ”Det är ju bara helt underbart att de har en högmässa.”
”Ja, verkligen underbart”, svarade jag och vände mig mot min make och frågade ”Vad är en högmässa?”. Han ryckte på axlarna.
Tyvärr fick jag snabbt lära mig att just den här speciella mässan skulle pågå i 1 timme, 22 minuter och 18,5 sekunder och prästen välsignade allting i hela kyrkan utom min korsett. I den vänstra delen av kyrkan satt brudens mamma och grät över det vackra bröllopet och här bak satt även jag och grät. En av de gamla damerna knuffade den andra i sidan och sa ”Titta, hon är så rörd.”
De hade helt rätt, jag hade inte varit så rörd i hela mitt liv. Mina anklar var svullna, mina knän var blå och mina lår hade förlorat all känsel. Min make försökte fläkta mig med mina rosa accessoarer, ställde frågor och försökte trösta mig.
Så fort prästen hade förklarat paret gifta och brudparet tog sig genom mittgången och ut ur kyrkan smög jag mig ut i gången och låtsades vara den femte brudtärnan med min make hack i häl. Han fortsatte att pumpa iväg frågor: ”Är du OK?”, ”Kan jag hjälpa dig?”, ”Kan du andas?”
”Snälla, ta mig bara ut härifrån”, flämtade jag.
Vi hoppdansade oss fram till bilen på andra sidan parkeringsplatsen och min make rev snabbt upp bildörrarna. Och där, inför ögonen på Gud, mänskligheten och alla bröllopsgäster pressade jag min blåa och svällda kropp ut ur den supertighta korsetten! Sedan, till min stora förskräckelse, precis när jag skulle lyfta på min fot och äntligen ta mig ur den tortyrlika korsetten en gång för alla flög den iväg som om den var skjuten ur en katapult och landade under bilen bredvid vår. Min make skrattade så högt att han inte ens förmådde böja sig ner och plocka upp den. Och jag var så utmattad att jag inte längre brydde mig. Så vi körde helt enkelt därifrån.
Genom åren funderade jag och min make ofta på vad kyrkoförsamlingen tänkte nästa morgon när de hittade en uttänjd korsett i storlek Small utkastade mitt på deras parkeringsplats…
