Jag tror vi alla kan bli rätt irriterade på föräldrar och familjemedlemmar som skämmer bort sina barn för mycket. Så var det också för den här trebarnsmamman, som bland annat störde sig på hur hennes svärmor alltid skulle köpa de dyraste och bästa presenterna till hennes barn. Men en dag var svärmor borta. När mamman såg tillbaka på sitt liv och reflekterade över hur hon från början kände för sin svärmor, hur fel hon tyckte svärmodern hade, kom tåraran. Brevet hon skriver till sin svärmor är något alla borde läsa och fundera över, det gjorde i alla fall mig väldigt berörd. För ibland finns det så mycket som aldrig blir sagt.
Du gav dem allt de önskade sig. Du sa aldrig nej när de bad om något.
En andra efterrätt. Godis före middagen. Några minuter längre i badkaret. Pengar till glassbilen.
Hur jag kämpade med att visa dig respekt samtidigt som jag försökte att få dig att inte skämma bort mina barn. Jag trodde att du skulle förvandla dem till bortskämda snorungar genom att ge dem allt de önskade sig. Jag trodde aldrig att de skulle lära sig att vänta, stå i tur, att dela med sig, eftersom du alltid gav dem allt de önskade sig så fort de öppnade munnen och pekade.
Du låg kvar i sängen hos mina barn långt efter att de själva somnat. Förstod du inte att jag ville att de skulle lära sig att somna på egen hand?
Du sprang till dem så fort de gav ifrån sig minsta lilla tjut. Hur skulle de någonsin kunna lära sig att bita ihop?
Jag misstyckte när du köpte de bästa och dyraste presenterna till deras födelsedagar och till julklapp. Hur kunde jag någonsin konkurrera med dig? Hur tror du att det känns när de bästa presenterna, de som de alltid är mest exalterade över, inte kommer från deras föräldrar?
Och hur de älskade eftermiddagarna de fick tillbringa med dig. Du lagade deras favoriträtter till middag – tre olika rätter till tre olika pojkar. Och du hade alltid en liten överraskning. En liten present, godis eller något extra gott. Jag ville inte att de skulle förknippa dig med gåvor och sötsaker. Jag ville att de skulle älska dig för att du är du. Jag försökte säga det här, men du ville inte lyssna. Du fortsatte att unna dem saker och skämma bort dem.
Jag tillbringade mycket tid med att fundera över varför du gjorde allt det här, och hur jag skulle kunna få dig att sluta. Jag vet att farmödrar ska skämma bort barnbarnen, men du var i en helt ny division. Jag tyckte att du var löjlig.
Tills den dag då du var borta.
Jag var tvungen att hålla mina pojkar i famnen och säga att deras farmor hade dött. Det verkade orimligt. Du skulle ju vara här under alla deras speciella tillfällen: skolavslutningar, studenten och bröllop. Men de förlorade sin farmor för tidigt och för plötsligt. De var inte redo att ta farväl av dig.
Under de åren när jag funderade över hur jag skulle få dig att sluta att skämma bort dem så reflekterade jag aldrig över hur mycket du älskade dem. Så mycket att du visade det på alla sätt du visste var möjliga. Din matlagning. Gåvorna. Godiset och sötsakerna. Din ständiga närvaro. Sättet du kunde återberätta ett specifikt minne, oavsett om det var en perfekt passning under deras fotbollsträning, eller en sång under en skolavslutning. Din kärlek till dem visste inga gränser. Ditt hjärta vällde över av kärlek från alla möjliga håll – ditt kök, din plånbok, dina ord och dina outtröttliga armar.
Det är meningslöst att leva med ånger, men jag brukar ofta tänka på hur fel jag hade. Jag hade fel i hur jag såg på din generositet. Mina barn, som nu är i tonåren, saknar dig dagligen. Och det är inte dina gåvor och pengar. De saknar dig. De saknar att springa och möta dig vid dörren, och krama dig innan du klev innanför tröskeln. De saknar att titta upp mot läktaren och få se dig, ett av deras största fan. De saknar att tala med dig och få höra dina visdomsord, dina uppmuntringar och din kärlek.
Om jag fick tala med dig en gång till så skulle jag säga dig att varje gång de gör något fint som berör, varje gång jag ser dem klara en ny bedrift, och varje gång de förvånar mig med sin ihärdighet och målmedvetenhet, så tänker jag på dig. Och jag önskar att de kunde få dig tillbaka.
Kom tillbaka och ge dem din kärlek en gång till, på det sättet som ingen annan än en farmor kan göra. Ta med dina sötsaker och överraskningar. Belöna dem med gåvor för minsta bedrift. Förbered deras favoritmåltider minutiöst. Ta dem överallt dit de vill gå. Gör detta för att du älskar dem.
Jag önskar verkligen med hela mitt hjärta att du kommer tillbaka.
Sitta i timtal på åskådarläktaren med mig. Kom tillbaka och se deras beslutsamhet, deras ritualer innan match, deras vinnarinstinkt. Vi kunde studera pojkarnas ansikte och vi visste båda om de hade självförtroende, var rädda, törstiga eller uttråkade.
Kom tillbaka och lyssna på hur en av dem spelar saxofon, och studera hans ansikte vid min sida. Vi visste båda vilken som var hans favoritlåt bara genom att studera hans ögon när han spelade. Se honom vid min sida, studera hur han får ögonkontakt med sina vänner och suckar av lättnad i slutet av varje sång.
Kom tillbaka och hör den andres vrålande bas i skolans kör. Hur han sjunger med hela sitt hjärta och sin själ. Hur hans gröna ögon lyser upp av passion, och sen sluts under de längre tonerna.
Jag kan tänka på dig och veta att ingen älskar honom lika mycket som du eller jag.
Kom tillbaka och se dem ta på sig studentmössan. Se vinden blåsa bort håret i deras ansikte och bli förvånad över glimtarna man kan se över männen de förvandlas till. Stå bredvid mig när vi, utan att behöva utbyta ett ord, samtidigt förvånas över hur åren kunde gå så fort.
Ju mer jag längtar efter dig, och ju mer jag önskar att du ska komma tillbaka, desto mer inser jag att du aldrig lämnat oss.
Jag förstår dig nu. Jag vet att du älskade dem på alla sätt du kunde. Jag vet att det gav dig glädje och ett syfte att vara deras farmor. Självklart vet jag att du inte kan komma tillbaka, men jag vet ändå att din kärlek till dem alltid finns kvar. Din kärlek byggde och tog hand om dem på sätt man inte kan beskriva. Din kärlek är en stor del av dem i dag, och de personer de kommer att bli som vuxna. För detta, och för varje godisbit, gåva, och varje gång du höll dem för länge, eller skämde bort dem för mycket, kommer jag alltid att vara tacksam.
Av hela mitt hjärta önskar jag att du kunde komma tillbaka och göra det igen.
Med kärlek och vånda skrev hon dessa starka ord till sin avlidna svärmor. Om vi bara fick ytterligare en dag med de vi har förlorat. Vad skulle du i sådana fall säga till dem? Om rädslan togs bort från ekvationen, vad skulle vi då säga till de vi fortfarande har med oss? Sprid detta vidare så att vi inte glömmer bort att säga till de som står oss nära, hur mycket vi älskar och uppskattar dem.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
