En liten gest kan göra så mycket. Suzanne är cancersjuk och har nyss opererats. I sitt livs mörkaste stund gör hennes make Richard något som tyder på sann kärlek.
Han hittade mig när jag satt och grät i sjukhussalen.
”Vad är det?” frågade Richard, även om han visste varför jag var ledsen. Han var ju lika bedrövad och sorgsen.
För 48 timmar sedan fick jag veta att en cancerknöl i mitt ena bröst hade spridit sig till lymfkörteln, och risken fanns att jag även hade en knöl i hjärnan.
Jag var 32 år gammal och mamma till tre barn. Richard drog mig nära och försökte trösta så gott han kunde. Han insåg att allt blev så mycket värre för mig så fort han inte var där.
Medan han kramade mig hårt så sa han:
”Det har varit mycket att smälta allt det här. Visst har det?”
”Det är inte det” sa jag snyftandes medan jag höll upp en liten spegel framför mig. Richard såg ut att bli illa till mods.
”Jag visste inte att det skulle bli såhär” Jag grät och stirrade på min egen spegelbild – jag kände inte igen mig själv. Efter operationen hade mitt ansikte blivit alldeles uppsvullet. Medan jag låg nedsövd efter operationen hade jag tydligen stönat och därför fått mycket smärtstillande – alla trodde att jag hade ont. Olyckligtvis är jag allergisk mot morfin så istället blev jag uppsvullen av medicinen.
Jag kände mig smutsig. Den antiseptiska salvan från operationen låg kvar som stora fläckar på nacken, bröstet och axlarna och jag var för svag för att kunna tvätta mig. På sidan hängde slangar som tog bort vätska från operationssåret och min vänstra axel och mitt vänstra bröst var inlindat i gasbinda. Delar av mitt vänstra bröst var nu borta. Håret, som tidigare varit långt och lockigt låg i en enda stor tuss och alla vänner som kommit för att hälsa på efter operationen kan knappast ha känt igen den svullna, fläckiga kvinnan i grå sjukhusrock som låg på britsen. Det var inte jag som låg där utan någon annan.
Richard la ner mig på kudden igen och lämnade rummet. Efter en stund kom han tillbaka med händerna fulla av schampo och balsam som han hittat i en vagn i korridoren. Han plockade fram kuddar ur garderoben och drog en stol till tvättstället.
För att jag skulle kunna ta mig dit blev Richard tvungen att ta med slangarna från droppet och stuva ner allt i fickan. Han böjde sig ner, tog mig i sina armar och bar mig med droppställ och allt bort till stolen på andra sidan rummet. Min man satte varsamt ner mig i sitt knä, vaggade mitt huvud över tvättstället och började skölja håret i varmt vatten. Han tog flaskorna och tvättade håret omsorgsfullt med båda schampoo och balsam så att de långa lockarna åter vaknade till liv. När han var klar lindade han in håret i en handduk och bar mig, återigen, med droppställ och alla slangar hängandes bort till sängen. Hela tiden jätteförsiktigt så att inga stygn skulle skadas.
Min man har aldrig använt en hårtork i hela sitt liv, men nu tog han fram en och började torka mitt hår samtidigt som han skämtade om skönhetstips jag kunde använda mig av. Efter att ha studerat mig i badrummet under tolv års tid, satte han sedan upp håret precis som jag brukade ha det, och jag kunde inte låta bli att skratta när han bet sig i läppen. Han såg precis ut som en erfaren stylist.
För att torka bort färgen från salvan tog han en varm handduk och baddade min nacke och axlar försiktigt för att inte irritera huden runt operationssåret. Efter det blev jag insmord med hudsalva.
Richard hämtade sminkväskan och började sminka mig. Jag kommer alltid att minnas hur vi skrattade när han försökte ta på mascara och rogue. Jag stirrade med ögonen och höll andan för att det skulle bli lättare för honom att ta på mascaran. Hans ovana händer skakade av uppgiften. För att få på brogue tog han en näsduk och smekte mina kinder. Som avslutning på den spartanska skönhetsbehandlingen höll han upp två sorters läppstift.
”Vilken färg? Körsbär eller vinbär?” Han målade han mina läppar, nästan som en konstnär, och tog fram spegeln.
Jag såg faktiskt mänsklig ut igen. Fortfarande något svullen, men jag kände mig ren, doftade gott och lockarna hängde återigen över axlarna.
”Vad tycker du?” frågade Richard.
Jag började gråta – men den här gången av glädje.
”Nej, älskling, du förstör sminkningen” sa Richard och jag började gapskratta.
Under tiden jag var sjuk gav läkarna mig 40 procents chans att överleva. Under fem år var livet extremt svårt. Allt det här hände för sju år sedan.
Jag kämpade mig igenom cancern med hjälp av skratt och stödet från min man. I år firar vi 19 år tillsammans och våra barn är nu i tonåren.
Just när allt kändes som allra mörkast såg Richard förbi något som kunde ha uppfattats som fåfänga och struntsaker. Allt jag tagit för givet, att få se mina barn växa, min hälsa och min framtid, hade under loppet av några timmar svävat löst och hängt på en skör tråd. Genom det han gjorde, en liten men vänlig gest, gav han mig något som påminde om en normal vardag. Jag kommer alltid se tillbaka på den stunden som en av de mest kärleksfulla under vårt äktenskap.
Den här historien har tidigare uppmärksammats av sidan hrtwarming.com. Dela den gärna för att stötta andra par som går igenom liknande prövningar. Den kan påminna om att det finns ett ljus i slutet av tunneln av de som genomgår svåra tider.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
