Naomi är diagnosticerad med autism och selektiv mutism. Hon kunde vid tidpunkten ännu inte klä sig själv eller gå på toaletten. Trots ett extra år i förskolan var hon fortfarande minst i klasset. Alla dessa faktorer gjorde hennes mamma Miriam utom sig av oro. För ett mycket viktigt beslut hade tagits: Naomi skulle gå i en vanlig klass. Ett beslut som oroade mamma Miriam ännu mer. Hur skulle det gå för hennes dotter? Den första veckan i skolan hände någoting som fick mamman att gråta. Det visar sig nämligen att Naomis kunskaper om människor är långt mycket mer utvecklade än många andra i hennes ålder. Detta som en följd av att familjens andra barn, Naomis tvillingbror, har tumörer, grov autism och inte kan prata. På en Facebooksida berättar hon om händelsen som till och med lärde lärarna i klassen en viktig läxa. Läs hennes berättelse här nedanför.
”Det visade sig att det fanns två andra barn i hennes klass som också var tysta, men av en helt annan anledning: De kunde inte prata engelska.
Barnen blev sedan ombedda att rita en bild och skriva sitt namn på ett papper, men de två ryska eleverna hade inte förstått ett ord av vad läraren sa. Klassassistenten kämpade med att göra sig förstådd, och Naomi iakttog händelserna på avstånd.
När de andra barnen strax därefter distraherade assistenten, gick Naomi fram till de två barnen. Tyst tog hon båda barnen i handen och pekade på deras eget namn och sedan på övre kanten av papperet. Hon tog sedan upp en krita och började lite lätt markera deras papper och pekade på vad de andra gjorde.
Hon väntade medan de tog in hennes försök att kommunicera utan språk och sakta började de kopiera ned sitt namn och började rita. Hon tittade på dem och log. Och inte förrän då återvände hon till sin egen stol för att försöka skriva sitt eget namn. Klassassistenten grät. Läraren tittade på.”
”Det mest osannolika barnet i klassen hade lärt dem alla en läxa den dagen. Barnet som diagnosticerats med kommunikationssvårigheter hade faktiskt visat dem hur man kommunicerar. Hon kan fortfarande inte ett ord ryska. Men att leva tillsammans med en icke-verbal bror med komplexa behov lärde henne något som förändrade hela klassen utan att säga ett ord: Hon behöver inte ord för att hjälpa människor.
Jag oroar mig fortfarande. Men jag vet att trots allt hon lever med, kan hon på något sätt förvandla aska till skönhet. Och jag kunde inte vara stoltare över henne.”
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
