Den här berättelsen har berättats i flera år på olika sajter. Huruvida varenda detalj faktiskt har hänt vågar jag inte svara på. Helt säkert är dock att den går jag in i min själ. Den visar också på en oskyldiga men klarsynta visdom vi så ofta kan finna i ett barns hjärta.
Jag jobbar som veterinär. En dag blev jag inringd för att undersöka en 10 år gammal irländsk varghund vid namn Belker. Hundens ägare Ron, hans fru Lisa och deras 6-åriga son Shane var alla väldigt fästa vid Belker och hoppades på ett mirakel.
När jag undersökte Belker upptäckte jag att han var döende i cancer. Jag sa till familjen att det inte fanns någonting vi kunde göra och erbjöd mig att avliva hunden i deras hem, eftersom han uppenbarligen led av smärtan i sin kropp.
När vi förberedde ingreppet sa Ron och Lisa till mig att de trodde det skulle vara bra om deras son fick vara med och titta. De kände att Shane kanske kunde lära sig något viktigt av upplevelsen.
När familjen samlades runt Belker kände jag en klump i magen, samma klump som jag alltid känner. Shane verkade så lugn, och satt och klappade sin hund för sista gången. Jag funderade på om han verkligen förstod vad som hände. Några minuter senare, somnade Belker stillsamt in.
Den lilla pojken verkade acceptera Belkers bortgång utan svårigheter. Vi satt tillsammans en lång stund efter hundens död och pratade med varandra om det – sorgliga – faktum att djur lever så mycket kortare än människor.
Shane, som satt tyst och lyssnade, sade plötsligt: ”Jag vet varför.”
Överraskade vände vi oss mot honom. Vad han sa efter det träffade mig rakt i hjärtat. Jag hade aldrig hört en så tröstande förklaring. Det har till och med påverkat sättet jag lever på idag.
Han sa, ”Människor föds så att de kan lära sig hur man lever ett bra liv – hur man älskar alla hela tiden och är snäll, eller hur?”
6-åringen fortsatte:
”Men, hundar vet ju redan hur man gör det, så de behöver inte stanna lika länge.”
Vill du ha fler likande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gillla-knappen nedan.
