I min värld handlar äktenskapet om kärlek och respekt – inte hur mycket respektive partner har på bankkontot.
Och när många jämför sig själva på sociala medier och sneglar på hur alla andra har det, kan det vara värt med en påminnelse om vad som verkligen betyder något i livet.
Tyvärr finns det ju fortfarande översittare och misunsamma människor överallt och i alla åldrar, som inte kan låta bli att fälla onödiga kommentarer om andra människors privatliv, ekonomi och känslor.
Det senaste fallet? Jo, en oförskämd kassörska som förolämpade ett ungt par som letade efter en enkel och prisvärd förlovningsring.
Priset, cirka 1000 kronor, var tydligen inte tillräckligt för butiksbiträdet, som kallade ringen för ”patetisk”.
Men kassörskan hade nog inte väntat sig detta klockrena svar från den blivande bruden…
Ariel McRae delade med sig av sin erfarenhet på Love What Matters Facebook-sida, där hennes berättelse snart var uppe i 145 000 reaktioner och 11 000 kommentarer.
Hon skriver:
Min make har inte mycket, faktum är att det gäller båda oss.
Vi vänder ut och in på varje krona för att kunna betala räkningar och för att ha råd att äta. Men efter nästan två års dejtande beslutade vi oss för att vi inte kunde vänta längre, så vi gjorde slag i saken.
Jag funderade inte ens på vilken ring jag ville ha, jag ville bara gifta sig med min bästa vän. Men min make köpte inte det.
Han skrapade ihop tillräckligt med pengar för att köpa mig två matchande ringar från Pandora. En i Sterlingsilver och en Cubic Zirkon (syntetisk ädelstenen, reds.anm) för att vara exakt.
Det är vad som nu sitter på mitt ringfinger, och jag är så förälskad i dem.
Men när vi köpte våra ringar kom en annan kvinna fram som arbetade i butiken, för att hjälpa damen som sålde ringar till oss.
Hon sa; ”Herregud, kan du tänka dig att det finns män som köper sådana här förlovningsringar? Så patetiskt”.
I samma ögonblick såg jag hur min makes ansikte sjönk ihop.
Han hade redan dåligt samvete eftersom han inte hade råd med den päronformad ring som han visste att jag egentligen funderat på.
Han kände sig redan som ett stort misslyckande och han frågade mig om och om igen, ”Är du säker på du är nöjd med dessa? Är du säker på att det är okej?”
Han var så ledsen över tanken att han inte skulle kunna göra mig lycklig, att jag inte skulle vilja gifta mig med honom eftersom mina ringar inte kostat tillräckligt eller var fina nog.
Mitt gamla jag hade kanske tänkt annorlunda. Men nu funderade jag för mig själv: ”Det är inte ringen som räknas, det är kärleken i handlingen som betyder något”.
Vi köpte ringarna och gick ut.
Herregud, jag skulle gift mig med den här mannen oavsett, även om han köpt en ring i tuggummiautomaten!
När gick det så snett i vårt land att folk tror att det enda sättet för en man att visa att han verkligen älskar sin kvinna är om han köper en ring och smycken för flera tusen kronor? Måste man meddela hela världen att man ska gifta sig och visa upp en flashig ring som ett bevis på att man älskar varandra?
Visst är det fint med ringar, jag är säker på att känslan av att bära en dyr ring kan vara fantastisk och jag försöker inte ta något ifrån er andra, men när kokade allt ned till att handla om detta?
När blev materiella ägodelar ett bevis på kärlek??
Min man var alltså livrädd för att jag inte skulle vilja ha honom, eftersom han inte hade råd med ett smycke.
Han var rädd för att min kärlek skulle svalna, bara för att han inte hade råd med de förlovningsringar som jag kanske egentligen ville ha.
Samhället har skapat detta och det är så tråkigt. Men vi kunde inte vänta längre och tog steget.
Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv och jag kan föreställa mig att spendera livet med någon annan, någonsin.
Här står jag, borgerligt gift i mina 1000 kronors-ringar, med mitt livs kärlek vid min sida och jag lyckligare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Jag tycker verkligen att alla borde läsa och sprida vidare Ariels ord, för hon sätter verkligen fingret på en sak som många borde ta sig en funderare på.
Pengar kan köpa mycket, men inte äkta kärlek!
