Att vara polis är förmodligen ett av världens tuffaste yrken. Man ställs hela tiden inför nya utmaningar, man går praktiskt taget genom eld och vatten för att hålla allmänheten trygg och säker – men ändå får man sällan den uppskattning som man förtjänar.
Många är de människor som avskyr ”snuten” och som förbannar deras blotta närvaro – men trots det är yrket ett kall som många poliser kan intyga att de aldrig skulle backa undan från.
Som poliskonstapeln Martha Lohnes.
Gång på gång har Martha Lohnes bevisat för sig själv att polisyrket är hennes kall.
Hon har stoppat brottslingar, hjälpt barn i nöd och gripit in när saker gått snett, allt med omvärldens säkerhet i fokus.
Men det var en händelse alldeles nyligen som verkligen fick Martha att tänka till.
Hon blev så berörd att hon kände sig tvungen att dela med sig av händelsen på Facebook – och där har inlägget mötts av tusentals reaktioner, kommentarer och delningar.
Så här skriver Martha på Facebook:
”Jag funderade på om jag skulle publicera den här bilden eller inte, eftersom jag inte vill att det ska verka som jag söker uppmärksamhet. Jag bryr mig inte om det. Men jag tycker att den här bilden, som min kollega tog, är för kraftfull för att hållas gömd.
Och jag vill visa det goda i yrket som polis.
Det här är Priscilla och hon är en välkänd medborgare i vårt samhälle. Varje dag väljer hon att sitta i en gammal stol under en bro. Hennes ben har svullnat upp och blivit tre gånger så stora som normalt. Hon är psykiskt sjuk. Hon kommer att förbanna dig i evigheter om hon inte gillar dig men hon är den sötaste människan någonsin om du hamnar på hennes plussida.
Tro mig, jag ägnade många timmar under våra första möten åt att be henne inte kalla mig H-ordet.
Jag tittar till henne med jämna mellanrum eftersom hon har en infekterad fot. Köttet ruttnar bort, det suger åt sig vätska, och insekter tar sig hela tiden in. Hon vägrar ta sig till sjukhuset trots att jag har ringt ambulans åt henne flera gånger.
Jag har bönat och bett att hon ska låta mig ta henne till sjukhuset, men hon är så envis och jag kan inte tvinga henne.
Häromdagen tog jag med en smärtstillande och rengörande spray som förhoppningsvis skulle kunna hjälpa till att läka hennes fot och hålla insekterna borta. Hon grät nästan eftersom hon var så rädd att det skulle göra ont, så jag fick spraya åt henne. Jag hämtade massa snacks men hon fortsatte skrika för att jag inte gav henne pizza.
Jag avgudar verkligen den här kvinnan ska ni veta. Hon är en av de mest underbara själar jag någonsin har haft förmånen att träffa.
Men när jag böjde mig ner för att rengöra hennes fot… jag kunde inte låta bli att tänka på låten ’Who Will Be Jesus To Her’.
Ibland känns det som om hela världen är emot mig och min blåa familj. Vi är hatade och folk önskar att vi vore döda. Vi kallas rasistmördare, robotar och grisar. Ändå, det människor inte ser… Vi går ner på våra knän i leran och visar kärlek genom att tvätta fötterna på de som andra skulle ignorera.
Ögonblick som de här är anledningen till att jag är så passionerad i det jag gör. Jag har aldrig känt mig närmare Jesus än när jag klär mig i min uniform och tjänar de som bara behöver älskas. Gud satte mig på den här jorden för att vara polis. Och trots att vi är föraktade och avvisade har jag hjärtefrid eftersom jag vet att jag gör Guds arbete. Liksom varje man och kvinna jag så stolt tjänar bredvid.
Det här är sidan av polisyrket som du inte ser. Det här är vår vardag. Glöm inte att vi är människor, och att vi är här för att både tjäna och skydda.”
Senare publicerade Martha också en uppdatering till inlägget:
”Till alla som läser det här inlägget… Jag återvände och träffade Priscilla i dag igen eftersom jag skulle ge henne medicin, och hon hade bandage runt foten.
Jag fick veta att under den senaste månaden (utan min vetskap) så hade Charleston County EMS gjort dagliga kontroller hos Priscilla, medan jag bara har tittat till henne en eller två gånger i veckan. Jag visste inte detta eftersom hon tar av sitt bandage ungefär samtidigt som jag går på mitt skift eftersom det ”blir smutsigt”. Men de förser henne med mer medicinsk vård och uppmärksamhet än jag har möjlighet att göra.
De ger henne också mat och kläder (i dag sa hon ”ser jag inte sexig ut i min nya klänning?”). Jag vet inte exakt vilka som tar hand om henne, men det är de som förtjänar att hyllas. De är de riktiga tjänarna till Jesus och bör tackas hundra gånger mer än mig. Om någon vet vem som har tilldelats henne, snälla låt mig veta.”
Martha hade inte behövt stanna till så ofta vid Priscilla – men hon gjorde sitt jobb, liksom så många andra poliser som sliter i det tysta varje dag.
Nu tycker jag att vi hjälps åt att dela vidare historien för att ge alla poliser den uppmärksamhet de verkligen förtjänar. De är våra hjältar, och det borde alla veta!
