Läkarna sa att mamman skulle dö före dotterns match. Men hon vägrar att ge upp, för hon har en sista sak att göra.

Den här berättelsen kommer ifrån verkligheten och hör till det starkaste jag läst på länge. En kvinna hade drabbats av bröstcancer och cancern gav inte med sig. Till slut stod det klart att hon inte skulle lyckas besegra den.   Men innan hon gav upp sin tuffa kamp hade hon ett krav: att få se sin dotter spela den avgörande fotbollsmatchen för att vinna delstatsmästerskapen.  

Stephanie Turner hade bara en till fotbollsmatch att se. Kanske kunde hon låta sig själv dö efter den matchen. Men knappast innan lördag eftermiddag, oavsett vad läkarna sa, för det var helt enkelt oacceptabelt.

Hon fick beskedet redan två veckor innan matchen. Hon hade bara några dagar kvar att leva enligt läkarna. Det som började för över fem år sedan som bröstcancer hade kommit tillbaka för en månad sedan och drev nu igenom hennes kropp och angrep levern så den lade av – nu hade hon bara dagar kvar. Det var åtminstone vad läkarna hade sagt.

Men Stephanie Turner sa nej. Hon behövde två veckor.

Detta eftersom hennes dotter, Lauren Turner – målvakt i Brebeuf, hade en avgörande match att vinna för att bli delstatsmästare. Och Stephanie skulle självklart vara på plats.

Stephanie var mamman som alltid hade varit där för sina tre barn. Det började för flera år sedan när hennes äldsta började spela amerikansk fotboll. John Turner spelar nu amerikansk fotboll på College och Stephanie går på de matcherna också. Hon kollar även på William, den yngste sonen, som också spelar amerikansk fotboll.

När dottern Lauren Turner spelade semifinal och stod i mål var Stephanie där klädd i sin dotters lags matchkläder, sittandes i rullstol täckt av en filt.

Familjen släppte in en reporter från Indystar i sin loge där de bjöd på varmkorv, dricka och visade upp sin styrka trots vad de stod inför. Stephanie var så svag att hon hade problem att tala, orden kom i viskningar och korta meningar som: ”Jag älskar mina barn”, ”Jag var tvungen att vara där för dem” och ”Jag vägrar att missa det här”.

Stephanies ögon gulnar under glasögonen, ytterligare ett tecken på att hennes lever håller på att ge upp.

Ingen krävde att hon skulle vara på plats.

Men hon var tvungen att vara här.

Stephanies man berättar för reporten på Indystar: ”Jag tror att det här får henne att inte ge upp”.

Trots att barnens mamma står inför ett obegripligt hemskt öde har barnen fortsatt visa styrka och sköta både skola och upprätthålla sitt engagemang för idrott. När deras pappa får frågan hur de kan vara så starka vänder han sig mot sin fru och säger: ”Hon är vår styrka. Om hon kan hantera det här kan inte vi rättfärdiga att inte orka hantera det.”.

Men hur orkar Stephanie hantera detta?

En historia från samma morgon förtäljer det mesta. Stephanie hade varit hemma från sjukhuset den senaste veckan, oförmögen att ta sig ur sängen på grund av sin cancer. Men den här morgonen är Stephanie uppe, klädd i sin dotters lags kläder – och hon är redo för matchen, två timmar tidigt.

Semifinalen blir en rysare där Stephanies dotters lag lyckas vinna med 2-1. När slutsignalen ljuder löper Lauren från mål, upp på läktarna, raka vägen till Loge 7 där familjen väntar. Hack i häl följer resten av laget och allting bryter ut i ett stort kalas av kramar och glädjetårar.

Laget går ut på planen igen för en avslutande ceremoni, då de vunnit en pokal för finalplatsen. Stephanies man frågar om hon vill lämna värmen och gå ut på planen. Hennes svar är något som många hört förut: ”Jag måste vara där”.

När Lauren får ta emot trofén går hon direkt till sin mamma och ställer den i hennes knä. Stephanie är varm och glad, trots kylan.

Och inte nog med det. Stephanie såg även finalmatchen – för hon var tvungen. 40 timmar efter att hon fått se sin dotter leda laget till en seger i delstatsmästerskapet avled Stephanie Turner.

Det här är en historia som jag tycker är mer än värd att berätta. Hur hennes kärlek till barnen fick henne att trotsa alla odds, även om det bara blev några dagar längre än vad man kunde hoppas.

Trots motgångar visar Stephanie att man alltid kan kämpa in i det sista. Det tycker jag är något som är värt att dela med andra och bli inspirerad av.

Det var Indystar som skrev om denna historia som sedan dess spridit sig via sociala medier.

Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.