Den här historien rör mig på djupet. Jag är själv dyslektiker och minns mycket väl hur det var att gå i skolan och känna sig värdelös. Idag jobbar jag med att skriva, mycket tack vare stavningsprogram och hårt arbete. Men om jag inte hade haft lärare som stöttat mig när jag hade det som svårast skulle jag antagligen göra något annat idag. Därför känns det extra starkt att Anthony lyckades att följa sin dröm mot alla odds. Han är en inspiration för alla som kämpar mot strömmen. Läs gärna historien och dela den vidare. Vem vet, kanske kan du på så sätt vara med och hjälpa en ung författare som bara behöver det lilla extra modet.
Såhär skriver Anthony Hamilton i sitt hyllade inlägg (översatt från engelska):
När jag var barn fick jag inte lära mig hur viktigt det var att skaffa sig en utbildning och inte heller att använda ett adjektiv. Jag bodde i slummen och det stank av förtvivlan. Den enda vägen ut var att spela boll professionellt eller att sälja droger.
Vi pratade aldrig om skolan som en biljett till en framtid. För mig handlade inte skolan om att göra uppgifter i klassen. Jag fick 25 cent och en gratis lunchbiljett fem gånger i veckan. Min mamma skrev under på den prickade linjen så att jag fick lunchen som jag behövde. Jag var i klassrummen men jag var inte där för att lära mig hur man skriver eller pratar. Att sakna förmågan att inte kunna formulera vad jag kände på insidan gjorde mig arg.
Jag var i ett klassrum som till största delen bestod av elever med inlärningssvårigheter. Men jag var inte bättre än dem. Lärarna delade ut uppgifter jag inte kunde förstå. När det blev dags för mig att läsa ville jag gömma mig; jag var beredd att kräkas nästan hela tiden. Jag grät oavbrutet – inte bokstavligen, mina tårar föll på insidan. Jag var 13 år gammal men jag hatade redan den jag var.
Jag hade en engelsklärare, Herr Creech, som var en del av min mardröm. Han visste. Han visste att jag bara var uppskriven på två vanliga lektioner varje dag och den jag deltog i bestod till största delen av av elever med inlärningssvårigheter. Han visste att jag inte kunde läsa. Och han tyckte det var nödvändigt att avslöja min hemlighet. Han brukade vända sig mot mig: ”Anthony”, sa han ”kan inte du läsa nästa stycke?” Jag visste inte ens vad ett stycke var. Jag brukade försöka läsa det som låg framför mig. Tappert. Men bara ljudet från min röst lockade fram ögonblickliga skratt.
I flera år kämpade jag på insidan med min osäkerhet och försökte bryta ner den bit för bit. Medvetandet om mitt eget misslyckande gjorde mig motvillig till att fixa det; jag hatade tanken på att läsa för jag visste att jag inte kunde göra det. Det var en cykel jag inte kunde bryta mig ur. Hur gick det här till? Det var skolan och lärarna som inte uppmuntrade mig, men det var också mina föräldrar som aldrig sa åt mig att fokusera på min utbildning och det var jag som av upp.
Jag var 41 år när jag flög tillbaka till Texas för att besöka mina vänner och min familj. På vägen från flygplatsen föreslog en av mina vänner att vi skulle ta en drink på en närliggande bar. När min och jag satte mig i baren såg jag någon på andra sidan i det rökfyllda rummet. Det var herr Creech som lutade sig fram för att köpa en drink till sig själv.
Jag rusade fram och sträckte ner handen i plånboken för att betala för honom. ”Känner jag dig?” frågade han. ”Ja, min herre, du känner mig” svarade jag. ”Mitt namn är Anthony Hamilton och jag gick i din klass.” Hans ansiktsuttryck avslöjade att han kände igen pojken han en gång hade skämt ut. ”Jag är så glad att jag fick chansen att träffa dig” sa jag. ”Och herr Creech, jag har goda nyheter att dela med dig”, sa jag till honom.
Jag hade lärt mig att läsa. Men det var inte allt. Jag hade blivit en publicerad författare och en inspirationsföreläsare. Jag sa till honom att jag ville att han skulle göra mig en tjänst. Han undrade vad det var.
”Nästa gång du får en Anthony Hamilton i din klass, var snäll och lär honom att läsa.”
Experterna säger att det som en gång gjorde det svårt för mig har ett namn: dyslexi. Jag kan meddela att det var något annat också. Det var en brist på vilja att skaffa en utbildning. Det är långt från mitt liv idag. Nu hungrar min mage efter verb och adjektiv, synonymerna och styckena.
Jag skriver för att bli mitt livs författare och för tron på en annan typ av författare i mitt liv. Om det inte vore för min far i himlen skulle jag inte ha någon uttrycksförmåga. Och jag skriver för att ge tillbaka. Jag skriver för pojken i klassrummet här i Hayward, Kalifornien, som läser min bok, för läraren som lägger till min bok i kursplanen och får människorna som har läst mina grejer och säger till mig, ödmjukt, att de funnit någon typ av mening i det jag skrivit ner i ord.
Om vi hjälps åt att dela Anthonys historia vidare kan vi kanske vara med och hjälpa en ung författare som bara behöver lite extra inspiration.
