Läkarna var övertygade om att Jennie Sandbergs nyfödde son Frank bara var förkyld. Men Jennie visste att det var något annat som var fel. Gång på gång bad hon läkarna titta på sonen igen – och till slut upptäckte de vad som egentligen var fel.
Det räddade sonens liv.
Frank var bara tio dagar gammal när Jennie tog honom till barnkardiologen på Södersjukhuset i Stockholm för att undersöka hjärtat. Det var fjärde läkarbesöket i rad, och hittills hade läkarna stuckit honom, kontrollerat andning och hjärta och gjort mängder av kontroller.
”Men varje gång samma svar: han är bara förkyld, kom tillbaka om det blir värre. Det är ju precis det beskedet vi vill ha, att höra att det inte är någon fara. Men min magkänsla skriker något helt annat.” skriver Jennie i en artikel i tidningen MåBra.
Men den här gången sa inte läkaren att det var en förkylning. Den här gången såg han Jennie allvarligt i ögonen och sa att han visste vad det var för fel på Frank.
”Tiden och tankarna stannar av. Jag hinner känna en lättnad över att de äntligen kan ställa en diagnos. Chocken gör att jag tar in allt, med alla sinnen. Jag missar ingenting, inte ens lukten från pennorna som den yngste läkaren använder på whiteboarden när han ska räkna ut doseringen på de livräddande mediciner som måste sättas in.”
Frank hade en svår förträngning i kroppspulsådern, en aortakoarktation, och behövde opereras för att överleva. Plötsligt fylldes rummet av läkare. Jennie hör hur de ringer efter särskilda personer i huset ”för att de kan sticka barn bättre” och hur en akutbil beställs.
För några minuter sedan avfärdades sonens besvär som förkylning – nu måste han plötsligt köras akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus för intensivvård.
Jennie ringer sin man Peter och berättar vad som hänt. Detta är början på en mardröm för föräldrarna som nu måste vaka över sin son medan han svävar mellan liv och död.
Ett dygn senare flygs Frank med ambulansflyg till Lund. Jennie och Peter får ta tåget och anländer till sjukhuset fyra timmar efter Frank. Jennie beskriver det som de värsta timmarna i hennes liv. Hon tänker på hur små kistor det finns och övar sig på att berätta för de andra barnen att Frank inte lever längre.
”Timmarna går, vi får inga besked. Har han landat? Lever han? Min kropp börjar reagera på skräcken, sorgen och chocken. Jag har börjat skaka okontrollerat. Peter tröstar, försöker ge mig av den lilla kraft han har kvar. Men det går inte. Jag bryter ihop och kan inte ens gråta, bara skaka. Och be. Jag ber till Gud. Jag ber till Frank.”
Till slut får de kontakt med läkarna i Lund och de berättar att Frank lever och att resan har gått bra. Jennie börjar känna lite hopp.
Några dagar senare opererades Frank. Efter operationen ringer en läkare som heter Torsten upp Jennie för att meddela hur det gått.
Han säger att operationen gått bra. Han berättar dessutom att Frank hade en extremt svår förträngning på kroppspulsådern och aldrig skulle ha överlevt utan operation. Det var bra att Jennie sökte vård i tid.
Frank överlevde, men det dröjde ett tag innan Jennie verkligen vågade tro att Frank skulle klara sig. Först efter återkontrollen kunde hon slappna av. På alla hjärtans dag, passande nog, döptes Frank inför 100 gäster. I mellannamn heter han Torsten, efter läkaren som räddande hans liv.
Idag är Frank två år gammal och mår bra. Men Jennie tänker ofta på vad som skulle ha hänt om hon inte tjatat på läkarna när Frank blev sjuk.
Om hon inte hade litat på sin magkänsla.
Jag är så glad att Jennie inte gav upp och trodde på läkarna när de sa att sonen var förkyld. En mamma vet alltid bäst!
Du kan läsa hela Jennies berättelse här.
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
