Mobbning är vidrig, oavsett vem som står för den.
Men det svider extra i mig när barn med speciella behov blir utsatta för kränkningar och retas.
I grund och botten är det vuxnas ansvar att få slut på detta och kanske är det därför som det är än mer imponerande när små barn sätter ned foten.
Den här läraren skriver om en historia när ett barn med autism mobbades. Men hon var aldrig förberedd på vad som skulle ske härnäst.
”Jag jobbar på en förskola och för några veckor sedan var jag ute i lekparken med barnen. Det finns en kille i klassen som inte har fått någon officiell diagnos (hans föräldrar vägrar acceptera det), men denna lilla pojke har definitivt autistiska drag.
Alla barnen är oftast fantastiska runt omkring honom och det är en underbar grupp där alla stöttar och bryr sig om varandra. Ser de att någon känner sig utanför brukar de ta in det barnet i gruppen och överlag känns det som att alla är kompisar med alla.
Den här dagen var annorlunda. Vi var som sagt ute och lekte och den här lilla tjejen får för sig att hennes dag ska tillbringas med att göra narr av pojken med autism (vi kan kalla honom Tom).
Hon följer efter honom och retar honom. Hon trycker på alla de knappar som hon vet irriterar Tom och ibland klappar hon till honom. Jag försökte ingripa direkt och bad henne att sluta. Jag bad henne leka någon annanstans och jag skällde på henne.
Men så fort jag vände ryggen till var hon där och jävades med honom igen. Det gick så långt att Tom blev väldigt orolig och ledsen.
Han var på väg in i det där beteende när han försöker skada sig själv, han blir så ibland när han blir stressad och utsatt.
Jag går fram till Tom och kramar om honom. Jag försöker lugna ned situationen och ger honom en boll, som han brukar gilla att leka med.
Jag vänder min uppmärksamhet mot två andra pojkar i lekparken som cyklar runt på små trehjulingar. De brukar nämligen köra ganska vilt.
Då ser jag återigen den här lilla tjejen gå fram mot Tom för att ge sig på honom igen. Jag håller precis på att förlora kontrollen när jag hör hur en pojke skriker högt över lekparken ”LÅT HONOM VARA!”.
Han rusar över parken, fram emot tjejen och tacklar ned henne i precis samma ögonblick som hon försöker nå fram till Tom (det var kanske snarare än lätt knuff).
Pojken (vi kan kalla honom Micke och han gör inte mycket väsen av sig i vanliga fall) ställer sig över tjejen och säger: ”Det är inte så kul när någon bråkar med en och gör en illa, eller hur?!”. Efter det gick han sin väg.
Jag har aldrig tidigare sett den typen av civilkurage hos barn. Jag borde nog ha straffat honom för den tacklingen, men jag låtsas som jag inte såg när hon kom springades till mig med gråten i halsen. Jag sa bara åt henne att sätta sig vid bordet och lugna ned sig.
Senare samma dag tog jag Micke åt sidan och sa åt honom att han är en väldigt bra vän. Jag gav honom ett klistermärke som tack för hjälpen.
Jag känner mig som en fruktansvärt dålig lärare eftersom jag är ytterst ansvarig för hela den här situationen, men jag kan inte i ord tala om hur stolt jag blev när jag såg den här lilla pojken skydda Tom. Han gav henne verkligen en läxa, eftersom ingen annan vågade.
Jag hoppas att den fastnade.
Dela gärna vidare denna historia om du också tycker att fler borde stå upp emot mobbning!
