När hon bara var 15 år gammal friade hennes kompis 17 år äldre bror.
När hon nobbade honom kastade han i stället syra i ansiktet på henne.
Nu är hon 27 år gammal och efter att ha kämpat sig igenom otroliga utmaningar för att bygga upp sitt liv åstadkommer hon nu underverk när hon hjälper andra kvinnor som har råkat ut för samma hemska sak att finns livsglädjen igen.
Dessutom har hon träffat kärleken, fått barn och vunnit modellkontrakt.
Läs hennes starka historia här, så som hon berättar den, och se bilderna i slutet av artikeln på hur denna starka kvinna mår i dag:
Det var i Dehli 2005 som det hemska hände. En av hennes vänners bror, som var 32 år gammal, friade till henne. Men hon nobbade.
Då hände det otänkbara, så här berättar hon själv på sin Facebook:
”Den 18:e april textade han mig: ”Jag älskar dig”, men jag ignorerade det.
Men nästa dag textade han igen: ”Jag vill ha ett omedelbart svar”, men jag lät fortfarande bli att svara.
Jag skrek efter hjälp, men ingen klev fram. Alla sprang åt andra hållet. Jag kunde känna mitt hud bränna och jag höll för mina ögon med mina händer. Den reflexen räddade mig från att bli blind.
Syra fräter snabbt. Inom några sekunder hade jag förlorat hela mitt ansikte, mitt öra hade smält och bägge mina armar var helt svarta. En politikers privatchaufför körde mig till sjukhuset där jag fick vara kvar de närmsta 10 veckorna.
Jag såg mig själv i spegeln i slutet av de 10 veckorna och kunde inte förstå vad syran hade gjort med mig. Läkarna hade tagit bort all hud från mitt ansikte och låtit det vara bandagerat. Jag hade redan haft sju operationer och behövde minst fyra till innan jag kunde övergå till plastikoperationer, förutsatt att jag hade råd med det.
Jag lärde mig att leva med den fysiska smärtan men vad som gjorde mer ont var sättet som samhället reagerade på. Mina egna släktingar slutade att träffa mig, det gjorde även mina vänner. Jag stannade inomhus i åtta år.
Han som slängde syra i ansiktet på mig var ute för borgen inom en månad och var snart gift. Han gick tillbaka till ett normalt liv inom en månad, men jag då? Ingen ville ens vara min vän, hur kan jag hoppas på att någon gång ha en pojkvän?
Jag försökte hitta ett jobb men ingen ville ha mig. Vissa sa: ”Folk kommer bli rädda om de ser dig.” Andra sa att de skulle återkomma, men självklart ringde de aldrig tillbaka. Jag provade outsoursingcenter, banker och skönhetsindustri, men allt jag fick var nobben. Ingen vill anställa syra-offer på grund av hur de ser ut. Men jag frågar dig: är det vårt fel? Samhället accepterar dom som föds blinda och de som har fysiska problem. Varför är är vi belagda med skam? Om du frågar mig är det värre för oss än för våldtäktsoffer, för med vårt ansikte bortbränt verkar vi ha förlorat vår identitet.
Jag sjunger fortfarande. Jag älskar musik. Jag älskar att festa. Jag älskar nagellack. Jag designar och syr mina egna kläder. Jag vill ha samma saker som du, men det verkar som jag skrämmer folk.
Det enda stödet jag fick var från mina föräldrar, min läkare, min advokat och ett par i huset där min pappa jobbade. De betalade mina operationer och jag har fortfarande kontakt med dem.
Under tiden när mina föräldrar började vänja sig vid attacken fick min bror tuberkulos och min far dog. Jag var förkrossad för andra gången.
I det ögonblicket far dog var det jag som var tvungen att tjäna pengar till familjen. Min mor var tvungen att finnas vid min brors sida hela tiden.
Jag samlade mig själv och fortsatte mitt rättegångsmål. Min advokat hade överklagat till högsta domstolen, där vi ville ha ett förbud mot att syra ska få säljas öppet.
Sakta men säkert började jag få kontakt med andra offer. De flesta av oss är blinda eller har förlorat hörseln. Alla är fattiga och har inte råd med operationer.
Ni klarar inte att titta på oss, men vi har inte pengar nog att köpa oss nya ansikten. Mina vänner – ja jag har vänner nu, alla syraoffer – är de flesta blinda.
Ni stirrar på oss och samlar era barn för att skynda vidare och hoppas att de inte har blivit rädda för att de tittade på oss. Kanske ni skulle prova att sätta på er en ögonbindel och se hur mörkt det blir.
Det är så mörk vår värld är.
Jag hoppas att ni aldrig behöver uppleva den, men jag hoppas att ni förstår den.
Försök inte ge mig kraft om du inte klarar det, men bryt inte ner mitt självförtroende. Jag har precis lärt mig att gå vidare.
Jag startade en namninsamling online och blev väldigt glad när 27 000 personer skrev på. Vi gick till inrikesministern för att lämna in den. Vi väntade i tre timmar men han hade inte ens 5 minuter för att ta emot den. Jag fick till slut överfalla honom i bilen för att kunna lämna in den.
Han som attackerade mig med syra var tvungen att åka in i fängelset igen efter att domstolen gav honom ett sjuåringt fängelsestraff. Han kommer vara fri om två år och kan fortsätta sitt liv. Men mina ärr kommer vara för evigt…”
När hon gick med i kampanjen ”Stop Acid Attacks” hände det som hon aldrig trodde skulle hända. Hon blev kär igen.
– Han var inte som andra män i min ålder. Han var fullständigt hängiven till kampanjen och att göra skillnad i världen och jag föll för det, men jag sa aldrig något.
– Men tre månader efter att vi först mättes, under en eftermiddag när vi jobbade så erkände Alok att han hade känslor för mig. Han hade fallit för mitt mod och min livslust.
Nu har paret också blivit föräldrar. Pihu föddes 2014. Både Laxmi och hennes föräldrar var rädda att barnet skulle bli rädd för mammas utseende men dom rädslorna är nu sedan länge som bortblåst.
– Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli mamma. Det är verkligen en gåva. Jag tittar på henne och undrar hur någonting så vackert vara min dotter? Det är en lycka jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna.
Nu fortsätter Alok och Laxmi att jobba för syraoffer och har hjälpt till att få nya lagar som begränsar försäljningen av syra.
I år har hon också blivit utnämnd till stjärnan i ”Face of Courage” (Modets ansikte), en indisk designerkampanj.
Parets fantastiska vilja och arbete för kvinnor som farit så illa är något som verkligen inspirerar, och som sista sak har Laxmi något viktigt att säga:
”Kvinnor måste sluta känna skuld”. Kvinnor måste sluta känna skuld för allting dåligt som händer dem. Det är OK att misslyckas, du kan inte vara perfekt och vara alla till lags.
Om du som jag vill dela den här inspirerande historian, eller bara hjälpa Laxmi att uppmärksamma dessa problem, så är det bara att klicka på knappen här nedan.
