Äktenskapet är inte bara en kärleksfull förening mellan två personer, det innebär också att två olika familjer möts och bildar ett band.
Ibland går det smidigt – ibland klaffar det inte alls.
Det kan ta tid för alla att lära känna varandra. Men ibland är det inte förrän det är för sent att vi lär oss uppskatta dem människor vi har omkring oss.
När Scott Mann träffade sin svärmor för första gången kände han direkt att de knappast skulle bli bästa vänner.
Men sju år in i äktenskapet tog livet en dramatisk vändning som förändrade allt. Scotts fru diagnosticerades med aggressiv leukemi, hon var bara 30 år gammal.
Det var ur denna tragedi som Scott lärde sig något otroligt viktigt, som han nu vill ha hjälp att dela vidare.
Så här skriver Scott:
Detta är Sharon.
Hon har lärt mig att aldrig döma någon på förhand, att det är viktigt att se någon för vilken vem man är, inte för vem du tror att det är.
Första gången jag träffade min svärmor hade jag svårt att förstå mig på hennes breda dialekt, från söderns Virginia.
Hon verkade också lite diktatorisk, på det där passivt aggressiva sättet som är vanligt i Södern. Men jag visste att hon betydde mycket för mitt livs största kärlek, så jag accepterade henne motvilligt, som många av oss gör när en familj motvilligt tvingas på oss.
Efter 7 års äktenskap visste jag fortfarande ingenting om henne, min svärmor.
Men när min fru fick leukemi vid 30 års ålder, när läkarna gav henne 10 procents chans att överleva året ut, krossades vår värld och livet förändrades för alltid.
Sharon klev tyst men mycket bestämt in i rollen som hon föddes för. Hon flyttade med sin gamla Vietnam-veteran till make, in i vårt hus för att vårda min fru.
I två år hon gick hon till affären och köpte all mat vi behövde, hon fixade nästan varje måltid, städade och tvättade, körde mig och min fru till nästan alla av de 300 läkarbesök vi tvingades göra och hjälpte till att sortera tusentals piller.
Hon såg alltid till att min fru tog sin medicin när hon skulle. Varje timme, varje dag.
Och hon gjorde allt detta när hon själv fick diagnosen cancer. Ändå tog hand om alla, hela tiden. När hon opererades för sin bröstcancer. När hon går tog sig igenom cellgiftsbehandlingen.
Hon nynnar för sig själv varje dag när hon när hon arbetar. Hon talar för sig själv när det inte finns någon som lyssnar. Och hon går omkring varje dag med ödmjukhet och med värdighet.
Jag tog detta foto innan åkte till jobbet en dag. Hon visste inte att jag var där.
Detta, mina vänner, visar hur en riktig hjälte ser ut. Hon väntar på att havregrynsgröten ska bli klar, en gröt som hon lagat cirka 300 gånger sedan min fru blev sjuk.
Min svärmors hår är borta, cellgifterna har tagit det. Men hon vägrar att sluta ta hand om min fru, trots att oddsen är emot.
Det är inte alla som har en riktig superhjälte i sina liv. Men hela min kropp är fylld av tacksamhet för att jag fått uppleva det.
Jag tror vi alla kan lära sig något av Scotts berättelse. Det kommer alltid att finnas människor i livet, en del av dem kanske i vår egen familj, som vi har svårt att älska.
Men låt oss göra allt vi kan för att älska och respektera dem, även om vi har blandade känslor för dem.
För efter alla år av frustration över en familj som ”påtvingats” honom, insåg Scott till slut vilken underbar kvinna hans svärmor egentligen var.
Dela och sprid det budskapet.
