Holly Gerlach från Edmonton, Kanada, födde sitt första barn, Casey, när hon var 26 år.
Att bli mamma var något hon hade drömt om sedan hon var en liten flicka, förlossningen gick bra och hon Holly lyste av glädje när hon fick åka hem från BB med sin dotter.
Hon visste det inte då, men hennes lyckliga liv skulle ta en plötslig och dramatisk vändning – bara några veckor efter förlossningen.
Det hela började med att Holly kände en svår smärta i nacken och en svaghet i benen.
Hon åkte till sjukhus, eftersom hennes tillstånd försämrades snabbt.
Väl på akuten kunde läkarna konstatera det otäcka: Holly var förlamad från nacken och nedåt.
Hon fick omedelbart behandling på intensivvårdsavdelningen.
Det visade sig att Holly drabbats av Guillain-Barrés syndrom (GBS). Den mycket ovanliga sjukdomen kännetecknas av förlamning i armar och ben, som tilltar under loppet av några dagar eller veckor.
Enligt läkarna var det förmodligen Hollys förlossning triggat igång sjukdomen.
I Sverige drabbas 1-2 personer per 100 000 av Guillain-Barrés syndrom, varje år.
Symtomen kan gå över av sig själv, men i de flesta fall ges behandling och i särskilda situationer behövs intensivvård.
Holly var till exempel orörlig och ansluten till en respirator för att kunna andas. Sjuksköterskor och familj kunde bara vänta på att hon skulle bli bättre – men Holly hade uppenbart stora smärtor.
Vid ett tillfälle, böjde sig en sjuksköterska ned och hörde hur Holly viskade i hennes öra: ”Jag är så ont” – något som fick läkarna att bli rejält oroliga.
Lyckligtvis fanns det något som hela tiden gav Holly styrka att fortsätta kämpa – hennes nyfödda barn.
Hon gjorde sitt bästa för att försöka få träffa sitt barn varje dag, trots att det innebar väldigt stora fysiska påfrestningar.
Även om sjukdomen hade förlamat alla muskler i hennes kropp gav Holly aldrig upp. Med hjälp av en hiss kunde hon ta sig upp ur henne ur sängen och sitta på en stol.
Hon kunde knappt tala men försökte mima orden till släktingar och vårdpersonal för att kunna kommunicera.
Holly träffade sin dotter varje dag, trots att hennes hjärta krossades vid tanken på att hon inte kunde vara den mamma hon innerst inne önskade att hon kunde vara.
Efter veckors träning på att andas genom en särskild andningsventil, hände något extraordinärt som gav Holly det hopp hon så desperat letat efter: Hon lärde sig att andas på egen hand, utan hjälp av respirator.
Snart började även förlamningen i händerna att minska gradvis.
Efter 70 dagar fick Holly lämna intensivvårdsavdelningen – nu kunde hon återigen tala och rulla fram i en rullstol.
Holly blev starkare varje dag och efter 78 dagar började hon på sjukgymnastik, där det viktigaste var att träna upp benen. På dag 87 tog Holly sina första steg på tre månader.
Därefter övade Holly upp finmotoriken och fortsatte att träna musklerna i armarna tills återigen var stark nog att….
… att hålla sin älskade bebis och kunna mata sitt barn, som nu blivit fyra månader gammal!
Efter 94 dagar kunde Holly gå för egen maskin igen, utan hjälpmedel.
Och slutligen, på dag 126, återvände hon hem.
Hon var tvungen att lära sig att göra allting själv igen, inklusive borsta håret och tänder, skriva, äta med bestick och gå längre promenader.
Men som om inte det var nog, titta bara på vad hon lyckats göra ett år senare…
Holly är nu i bättre form än någonsin!
Och nu lever hon sitt liv till fullo, något som kändes som omöjlighet när sjukdomen slog till med full kraft.
Med sin viljestyrka och inre kämpaglöd kunde Holly övervinna en sjukdom som nästan tog hennes liv.
Vore det inte för mammans kärlek till sin dotter och stödet från nära och kära skulle det kanske inte slutat lika lyckligt.
Även vårdpersonalen förtjänar förstås en guldstjärna, utan dem vore det heller inte möjligt för Holly att vara där hon är idag.
Jag är säker på att den gripande berättelse som Holly kan hjälpa andra hitta styrka och mod när de går igenom en tuff tid.
Vi hoppas att Holly får många lyckliga år framöver med sin dotter och familj. Gilla och dela gärna om du håller med!
