Alla föräldrar har gått igenom samma problem, hur får man sitt barn att sova själv om natten. Självklart är det mysigt att sova tillsammans i början, men någongång måste barnet lära sig att sova själv.
Metoderna för detta är många, och det finns säkert lika många åsikter om vad som är bäst som det finns föräldrar.
En mamma från USA skrev för ett tag sedan ett blogginlägg, hon försökte förklara ur ett barns perspektiv vilka känslor de känner när de inte längre får sova nära sin mamma.
Så här skrev hon:
Kära mamma,
jag är förvirrad.
Jag är van vid att somna i dina mjuka varma armar. Varje kväll låg jag nära dig, tillräckligt nära för att höra ditt hjärta slå, nära nog för att för att känna din söta doft. Jag sneglar på ditt vackra ansikte medan jag sakta somnar, trygg och säker i din kärleksfulla famn.
När jag vaknar med en knorrande mage, kalla fötter eller för att jag behöver en kram ser du till mina behov nästan direkt och det dröjer inte länge förrän jag somnat igen.
Men den senaste veckan har det varit annorlunda.
Varje kväll har sett ut så här. Du la mig i min spjälsäng, kysste mig god natt, släkte lampan och gick. Först var jag förvirrad, vart hade du tagit vägen?
Nästan genast blev jag rädd och ropade efter dig. Jag skrek och skrek efter dig mamma men du kom aldrig. Jag var så ledsen mamma, jag vill så gärna att du skulle komma till mig.
Jag har aldrig varit så ledsen förut, vart tog du vägen?
Tillslut kom du tillbaka! Å jag var så lycklig och lättad när du kom tillbaka!
Jag trodde att du hade övergivit mig för gott. Jag sträckte mina armar efter dig men du ville inte plocka upp mig. Du såg mig inte ens i ögonen. Du lade mig tillrätta, med dina varma händer och sa ”hysch det är läggdags” nu. Sen lämnade du mig igen.
Det här upprepades gång på gång. Jag skrek efter dig och efter en stund, längre för varje gång kom du tillbaka, men du vägrade att lyfta upp mig.
Efter att ha skrikit ett tag var jag tvungen att sluta att. Jag hade så ont i halsen. Jag hade ont i huvudet och min lilla mage kurrade. Mest av allt värkte mitt hjärta. Jag kunde inte förstå varför du inte kom.
Efter vad som kändes som en hel livstid av likadana nätter gav jag upp.
Du kom inte när jag skrek, och när du tillslut dök upp kunde du inte ens se mig i ögonen, inte ens hålla min lilla skakande kropp. Skrikandet gjorde så ont att jag inte kunde fortsätta längre. Jag kan helt enkelt inte förstå mamma.
På dagarna när jag ramlar och slår mig plockar du upp mig direkt och pussar på mig tills det blir bättre.
Om jag är hungrig matar du mig. Om jag kryper mot dig för att jag vill gosa förstår du mig direkt och plockat upp mig direkt, pussar på hela mitt ansikte och berättar hur fantastisk jag är och hur mycket du älskar mig. Om jag behöver dig finns du alltid där för mig.
Men nattetid, när det är mörkt och tyst och min nattlampa gör läskiga skuggor på väggen försvinner du. Jag kan se att du är trött mamma, men jag älskar dig så mycket att jag bara vill vara nära dig, det är allt.
Nu, på nätterna är jag tyst. Men jag saknar dig ändå.
Blogginlägget har delats massvis av gånger och blivit väldigt omdebatterat.
Vad tycker du?
Dela gärna detta inlägg med dina vänner på Facebook om du också tycker det där med barnuppfostran kan vara knepigt ibland.
