Fembarnsmamman Andrea delade detta hjärtvärmande inlägg på sin blogg för två år sedan. I brevet, som läst och delats av hundratusentals, berättar Andrea om hur hon försöker köpa mat i affären, men att hon inte lyckas betala med sitt matkupongskort. Antalet amerikaner som kvalificerade sig för sådana bidrag steg dramatiskt under den långa lågkonjunkturen och matkupongskorten, som kallas SNAP, fylls på med runt 250 kronor i veckan. Andreas historia visar på den hårda verkligheten som många människor möter under svåra tider och varför vi bör inte döma någon utan att känna till hela historien. Vi vet inte allt om de människor vi träffar, så var försiktig med att sätta etiketter på folk du inte har en aning om. Även om det har gått ett par år sedan Andrea skrev brevet, tycker jag fortfarande att den är läsvärd och har en poäng som är viktig att dela vidare.
”Kära kvinna som stod bakom mig i kön på mataffären,
Du känner inte mig. Du har ingen aning om hur mitt liv har varit sedan den 1 oktober 2013.
Du har ingen aning om att min familj har gått igenom en kris. Du har ingen aning om att vi har lidit något oerhört. Du har ingen aning om att vi har blivit nedtryckta, förödmjukade och att vi har varit utblottade.
Du har ingen aning om att jag har gråtit fler dagar än vad jag kan räkna till och att jag slåss mot bitterheten som hela tiden försöker förgifta mitt hjärta. Du har ingen aning om att min makes stolthet krossades. Du har ingen aning om att mina barn fått bära en vuxens bekymmer på sina axlar. Du har ingen aning om att mina barns lekfullhet togs ifrån dem utan anledning. Du vet ingenting om detta.
Vad du vet är jag försökte köpa lite mat till mina barn och att kortläsaren inte fungerade, vilket ledde till att jag inte kunde köpa något. Jag hade varken sedlar eller mitt kreditkort på mig, jag hade bara mitt matkupongskort med mig. Allt du hörde mig säga var ”Nej, du behöver inte hålla kvar varorna på bandet. Mina barn är hungriga nu och jag kan inte betala på något annat sätt”. Du dömde mig inte. Du väste inte åt mig att ”kanske borde du inte ha så många barn”. Du sa inte ”kanske borde du skaffa ett jobb så du kan försörja dig”. Du tittade inte bort generat för att du tyckte det var pinsamt. Du gjorde inga värderingar alls.
Det du gjorde var att betala 150 kronor för vår mat. Du gav mina barn bananer, yoghurt, äppeljuice, ost och köpte en iste med smak av persika till mig; något jag aldrig brukar unna mig egentligen.
Källa: Huffington Post
Du lät mig krama dig och jag lovade, någonstans mellan mina tårar, att jag skulle återgälda denna fina gest. Jag kommer att betala någon annans mat för dem pengarna. De 150 kronorna var kanske inte så mycket för dig, men de var ovärderliga för oss.
I bilen på väg hem kunde inte mina barn sluta prata om dig, de kallade dig ”en förklädd ängel”.
De bad för dig. De bad att du skulle bli välsignad. Du fick oss att tro igen. En enkel och liten gest har förändrat våra liv. Du har förmodligen glömt oss vid det här laget, men vi har inte glömt dig. Du kommer alltid att vara en del av oss, även om vi inte ens vet ditt namn.
Du har ingen aning om hur tacksam och generad jag är över att vi måste betalaa för alla våra livsmedel med matkuponger. Vi kan äta tack vara regeringen. Jag älskar det. Jag älskar att regeringen ser till att mina barn inte far illa. Det blir ett bekymmer mindre för oss i vardagen. Jag kämpar på med stolthet och med skam. Jag talar om förfolk att vi tvingas använda matkuponger, för att se om de har mage att döma oss.
Endast våra närmaste vet varför vi lever på matbidrag. De vet att min make är en hård arbetare som fick lämna sitt jobb efter 17 år i ledande ställning i hans tidigare företag. De vet att vi flyttade från vårt hem till en ny delstat, bara för att sluta som hemlösa efter att vi förlorat huset som arbetsplatsen ordnade. Endast de närmaste vet att min make arbetar deltid medan han outtröttligt letar efter mer jobb. Och att han har lämnat in fler jobbansökningar än vad han har fått erbjudande om få komma på intervju. Allt fler jobb är bara som deltidsarbete nuförtiden. Det är inte lätt för en man i 40-årsåldern att hitta ett nytt jobb och försörja sin familj och 5 barn.
Du vet inget om detta, men du lät inte det hindra dig från att visa medmänsklighet och vara generös mot någon du aldrig träffat tidigare.
Till kvinnan bakom mig i affären, du har ingen aning om hur mycket vi uppskattar dig. Du har ingen aning om hur mycket du påverkade våra barn. Du har ingen aning om hur otroligt tacksam jag är gentemot dig. Din gest kanske kändes liten, men för oss var det väldigt stort. Tack.
Tack för att du inte dömde oss. Tack för att du gav mina barn ett mellanmål när de var hungriga. Återigen, tack”.
/Andrea (kvinnan framför dig i mataffären med vagnen full av små barn som inte är hungriga längre).
UPPDATERING: Min man, Mark, fick ett heltidsjobb i den nya stat som vi numera kallar vårt hem. Han är där nu och jobbar på att hitta ett hem där vi kan bo. Tack för alla era böner och för era värmande ord)
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
