Det kanske värsta tänkbara för alla föräldrar är tanken på att förlora sitt barn. Det spelar ingen roll hur gammalt det är – att överleva sitt eget barn är nog alla föräldrars värsta mardröm. Paula Stephens är smärtsamt bekant hur det är att förlora ett barn. Hennes son Brandon gick bort i oktober 2010 och sedan dess har hon kämpat med sin sorg. För att hjälpa andra att förstå vad hon och andra föräldrar som förlorat ett barn går igenom skrev hon tidigare i år ett hyllat inlägg med tips på hur omgivningen kan bete sig om de känner eller träffar någon som förlorat sitt barn. Hennes tips har delats av över 2 miljoner människor världen över och publicerades först på hemsidan Mind Body Green. Texten nedan är en översättning av hennes ord och publiceras med godkännande av Paula. Vill du veta mer om Paula och hennes arbete med att hjälpa andra ta sig igenom sorgen efter ett förlorat barn kan du besöka hennes hemsida eller hennes Facebook-sida.
4,5 år efter att jag förlorat min äldsta son gick jag till sist till en stödgrupp för föräldrar i sorg efter att ha förlorat ett barn. Jag gick dit för att stötta en vän som nyligen förlorat sin son. Jag var inte säker på att jag skulle ha gått dit själv, jag vet bara att när jag var i hennes skor för fyra år sedan önskade jag att jag hade haft en vän som gått dit med mig.
Vägen du tvingas vandra efter att ha förlorat ett barn är det mest ensamma och ödsliga en människa kan tvingas gå, och de enda som kan förstå hur det känns är personer som delar samma erfarenhet.
Mötet tog plats på en lokal avdelning av ”The Compassionate Friends”, en organisation som erbjuder stöd till de som förlorar barn, barnbarn eller syskon. Mötesledaren var en lång gentleman som hade förlorat sin 17-åriga son åtta år tidigare. Han inledde mötet med att säga att priset för att vara medlem i den här klubben är högre än någon är villig att betala. Han kunde inte ha mer rätt: ingen vill vara medlem i den här klubben.
Gruppen med överlevare bestod av föräldrar som hade fått sina barn dödade av rattfyllerister, som fått sina barn mördade eller sett barnen dö av ofrivilliga överdoser. Andra hade begått självmord och vissa barn hade dödats i oturliga olyckor. Barnen hade varit allt från 6 till 38 år när de dött. När jag hörde historierna berördes jag verkligen av att vara medlem av den här ”klubben”, men jag kände också en stor ödmjukhet inför storheten hos dessa mammor och pappor.
Det mesta som jag delar med er i den här artikeln kommer från det här mötet, men också från mina egna erfarenheter efter att ha förlorat ett barn och att vara fyra år in på den livslånga resan i att försöka läka efter all sorg. Dessa fem tips kan vara en bra kompass när du ska stötta sörjande föräldrar under en resa de aldrig hade planerat att ta.
1. Minns våra barn
Smärtan i att förlora ett barn är något alla sörjande föräldrar delar och det är en smärta som är omöjligt att föreställa sig utan att själv ha upplevt den. Ofta när vi vet att någon genomgår en svår sorg är det lätt hänt att vi blir obekväma och det hindrar oss då från att närma oss den sörjande personen. Men vi vill att världen ska minnas våra barn, oavsett hur gammalt eller ungt det var.
Om du ser något som påminner dig om mitt barn, berätta det då för mig. Om du under en högtid eller vid mitt barns födelsedag kommer att tänka på mitt barn, var då snäll och berätta för mig att du kommer ihåg honom. Och när jag nämner hans namn eller pratar om mina minnen kring honom, dela då det med mig, försvinn inte undan. Om du aldrig har träffat min son, var inte rädd att fråga om honom. Bland det bästa jag vet är att prata om Brandon.
2. Acceptera att du inte kan ”fixa” oss
Något så fruktansvärt som ett barns död bryter ner en person (speciellt en förälder) på ett sätt som aldrig går att fixa eller lösa – någonsin! Vi lär oss att plocka upp bitarna och fortsätta, men våra liv kommer aldrig igen att bli desamma.
Varje sörjande förälder måste hitta ett sätt för att fortsätta leva med förlusten, och det är en ensam resa. Vi uppskattar ditt stöd och hoppas att du kan vara tålmodig medan vi hittar vår väg.
Snälla, säg inte till oss att det är dags att ”återvända till livet”, att tillräckligt lång tid har passerat och att tiden läker alla sår. Vi välkomnar ert stöd och er kärlek, och vi vet att det ibland kan vara svårt att se på från sidan, men vår känsla av att vara trasiga kommer aldrig att försvinna. Det gäller helt enkelt bara att observera, känna igen och acceptera.
3. Känn till att det finns åtminstone två dagar per år när vi behöver en ”time out”
Vi räknar fortfarande födelsedagar och fantiserar om hur vårt barn skulle vara om han eller hon fortfarande levde. Födelsedagar är extra tuffa för oss. Våra hjärtan värker efter att få fira våra barns nedkomst till den här världen, men i stället blir vi medvetna om det enorma hålet vi har i våra hjärtan. Vissa föräldrar skapar rutiner och anordnar kalas medan andra föredrar avskildhet. Men oavsett vilket kommer vi att behöva tid för att processa att ytterligare ett år passerat utan vårt barn.
Det andra tillfället vi behöver vara ifred är det datum då våra barn blev änglar. Denna process är inte olik den som en förälder till en nyfödd går igenom. Först räknar vi dagarna, sedan månaderna och sedan årsdagen för den dag våra liv radikalt förändrades.
Oavsett hur många år som passerar är datumet för när våra barn gick bort speciellt och medför djupt känslosamma minnen och smärtsamma känslor (speciellt om det finns ett trauma kopplat till vårt barns död). Dagarna innan detta datum känns det som att domedagen är på ingång och det kan kännas svårt att andas. Antingen berätta vi för er vad som händer och vad vi går igenom, eller så gör vi det inte.
Det är mycket uppskattat om ni tänker på mig. Om du har hört mig prata om mitt barn eller stöttat mig i att minnas honom eller henne kommer du att kunna lägga ihop bitarna och förstå när dessa dagar närmar sig.
4. Förstå att varje dag är en kamp för att känna glädje
Det är en ständig kamp att försöka balansera smärta och skuld över att leva längre än sitt barn och samtidigt försöka leva på ett sätt som hedrar barnets tid här på jorden.
Jag minns när jag åkte på en familjekryssning 18 månader efter att Brandon hade dött. Den första dagen på resan stod jag längst bak på båten och grät över att jag inte delade den här upplevelsen med honom. Jag fick lugna mig själv och försöka inse att jag också skapade minnen med mina levande söner och att jag måste försöka leva med dom i nuet.
Som sörjande föräldrar måste vi alltid försöka hitta en balans där vi håller sorgen i den ena handen men också försöker få plats med lite glädje i den andra handen. Du kan komma att få uppleva det här på nära håll om du är med oss på ett bröllop, en studentexamen eller någon annat firande. Gå då inte iväg, stanna och delta i vår process.
5. Acceptera det faktum att vår sorg kan göra dig obekväm
Vår förlust är onaturlig, okontrollerbar och ställer din önskan om trygghet på sin spets: Du kanske inte vet vad du ska säga eller göra, och du är rädd att säga något som kan göra oss ledsna. Vi har insett detta ju mer vi lärt oss om sorg.
Vi kommer aldrig att glömma vårt barn. Vår sorg finns alltid precis under ytan, oavsett vilket humör vi är på. Vi blir hellre ledsna om du råkar säga vårt barns namn än att försöka gömma oss från smärtan och leva i förnekelse.
Sorgen fungerar som kärlekens pendel. Ju starkare och djupare kärleken är desto större blir sorgen. Se det som en helig möjlighet att stå bredvid någon som har upplevt en av livets mest skräckinjagande händelser. Res er tillsammans med oss.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
