När jag var yngre arbetade jag inom service och mötte ofta kunder som var upprörda av en eller annan anledning. Sättet de ibland talade till mig kunde göra mig upprörd, det var som om jag inte var en människa bakom min uniform. Trots deras beteende tog jag aldrig illa vid mig, jag avfärdade dem istället som något galna idioter. När jag däremot såg min kollega bli ledsen eller sårad, så kunde jag bli riktigt förbannad, men kunde aldrig säga det till dem. Jag fick nöja mig med att trösta min medarbetare vid senare tillfälle. Jag vet inte om allt hänt så som det berättas, men när jag läste den här historien kunde jag verkligen känna igen mig, och önskar jag själv hade kunnat göra vad denna kvinna gör. Hennes sätt att hantera hela situationen är så perfekt från början till slut. Tack gode gud för medmänniskor som hon!
(Jag står i kö för att köpa en bok. Kassörskan är en tjej i tonårsåldern som har lätt synligt ansiktshår över läppen. Kunden som hon betjänar höjer sin röst.)
Kund: ”Finns det någon annan som kan scanna mina böcker?”
Kassörska: ”Jag är ledsen, men den enda personalen som är på plats idag är min kollega och jag.”
Kund: ”Din chef då.”
Kassörska: ”Tyvärr hjälper hon till i caféet just nu. Som du kan se är de väldigt upptagna. ”
Kund: ”Jaha, men jag tänker inte låta någon hårig bimbo med mustasch röra vid mina böcker!”
(Kassörskan fäller ner sin blick en aning, samtidigt som ögonen börjar tåra sig. Efter att ha hört mannens senaste kommentar, kollar jag upp från mitt läsande av bokens baksida och säger ifrån.)
Jag: ”Ursäkta, men det finns ingen orsak till att bli otrevlig. Hon gör bara sitt jobb, och det hjälper inte om du skäller på henne.”
Kund: ”Ingen har frågat dig!”
Jag: ”Nej, men du råkar ha gjort fel person förbannad. Har du en smartphone?”
Kund: ”Pfff, vem har inte det?”
Jag: ”Snälla gör mig en tjänst och googla polycystiskt ovariesyndrom.”
Kund: “Du hittar på.”
Jag: “Googla det.”
(Den manliga kunden tar ut sin telefon och börjar peka runt på skärmen. Vid det här laget har nästan alla uppmärksammats på diskussionen och några har sprungit iväg för att hämta butikschefen.)
Kund: ”Det är någon kvinnlig grej.”
Jag: ”Det är en sjukdom som orsakas av en obalans mellan östrogen och testosteron i kvinnans kropp. Det får hela hennes reproduktivsystem ur fas och den ökade testosteronnivån kan orsaka överflödig talgproduktion, en något djupare röst, ökad kroppsbehåring och möjligen även tecken av ett adamsäpple. Och dessutom, i extrema fall, kan kvinnans kropp få en pojkaktig form.”
Kund: ”Herre Gud! Där ser man! Den här sk**** får tjejer att se ut som storfot!”
(Jag pekar på den starka blonda hårväxten på mina armar, mina något breda axlar, märkena från min vaxning på ryggen och mitt lilla smala adamsäpple.)
Jag: ”Du råkar prata med någon som vet att hon har haft denna sjukdom de senaste 10 åren. Mitt fall är på gränsen till måttligt och allvarligt. Det går att behandla, men det enda riktiga alternativet har redan nästan tagit död på mig en gång, så jag vaxar mig istället, och resten får vara som det är. Oavsett denna stackars flicka har det eller inte, så borde du inte döma folk utifrån lite hår.”
Kund: ”Så, du är egentligen en man.”
Jag: ”Nej, jag är helt och hållet kvinna, men en kvinna som mer än gärna spöar sk**** ur dig om du inte ber om ursäkt till den här tjejen.”
(Kunden vänder sig om och ser att kassörskan gråter och att butikschefen, samt väktare har anlänt.)
Jag: ”Tjejen, om det får dig att känna dig bättre, så har jag varit i dina skor. Jag blev retad under hela gymnasiet.”
(Väktarna tar mannen och försvinner. Jag går fram till betalningsdisken och lägger ner mina böcker.)
Jag: ”Jag vet att det var ett rent antagande från mig att ta upp PCOS, men ditt ansiktsuttryck när han la sin kommentar var alldeles för bekant. Jag ber om ursäkt.”
Kassörska: ”Jag fick precis diagnosen för några veckor sedan. Jag har inte hunnit smälta den ännu. Jag fick min första lön här ifrån idag och skulle gå och vaxa min läpp efter jobbet. Hur visste du?”
Jag: ”I stort sett bara utifrån kommentaren han la. Förutom den, så kan jag faktiskt inte märka något alls.”
Kassörska: ”Är det sant?”
Jag: ”Ja det är sant. Du är en jätte vacker tjej. Det finns stödgrupper och annat online där du kan prata med andra kvinnor och tjejer. Du är inte ensam.”
(Kassörskan började gråta igen, så butikschefen skickade henne på sin rast och gav mig en extra rabatt utöver mitt medlemskort för att tacka mig!)
Ingen borde behöva bli bedömd på grund av hur de ser ut, dela gärna den här berättelsen så att fler kan inspireras av den här kvinnans mod att stå upp för sin medmänniska.
