När 5-åringens pappa bryter ihop och brister ut i gråt säger pojken något som gör mig alldeles varm.

När 5-åringens pappa bryter ihop och brister ut i gråt säger pojken något som gör mig alldeles varm.

<script data-adfscript="adx.adform.net/adx/?mid=168702&rnd=12341523"></script> <script src="//s1.adform.net/banners/scripts/adx.js" async defer></script>

Tycker du att det är okej för män att gråta? Ska inte män vara starka och klara sig undan tårar? Är det inte lite omanligt att visa känslor? Den här pappan tyckte det. Men när han fick höra varför det är okej att gråta, då lärde han sig en läxa. Jag hittade den här historien på nätet och tycker den är så viktig att jag vill berätta om den. Jag är säker på att du håller med mig.

<iframe name="CPbanner14409874" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409874;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<div id="smartclip-ad"> <div id='smartclip-passback-ad'> <script type="text/javascript"> googletag.cmd.push(function() { googletag.defineSlot('/125128856/newsner.se.smartclip.passback', [580, 400], 'smartclip-passback-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.defineSlot('/125128856/newsnerse-betwen-desktop', [[580, 400],[980, 300],[468, 400],[980, 240],[480, 400],[1250, 240],[1250, 300],[1250, 600],[1250, 360]], 'smartclip-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.display('smartclip-ad'); }); window.sc_smartIntxtNoad = function(){ googletag.cmd.push(function() { googletag.display('smartclip-passback-ad'); }); } </script> </div> </div>

Helt ensam vid middagsbordet, omgiven av lampans sken och med bara nedsläckta hus runt omkring, satt jag och grät.

Jag hade till slut lyckats få båda barnen i sängen. Som en ganska nybliven singelförälder hade jag tvingats bli både mamma och pappa till mina två barn. Båda två hade tagit ett bad, till sin stora förtjusning, och sprungit runt under kvällen och lekt, skrattat och stökat omkring. Men nu låg de i sina sängar mer eller mindre avkopplade och båda två fick sina förutbestämda fem minuters ryggkliande.

Sedan tog jag upp gitarren och påbörjade nattningen med några visor, och vi avslutade med Imse vimse spindel som är barnens favorit. Jag sjöng den gång på gång, och sänkte gradvis tempot och min röst tills båda barnen somnat.

Som rätt nyskild man med full vårdnad om båda barnen hade jag bestämt mig för att för att ge dem ett så normalt och stabilt liv som möjligt. Jag höll mig glad för deras skull. Jag såg till att deras vanor förblev så vanliga som möjligt.

Rutinen vid nattningen var precis som den alltid hade varit förutom att deras mamma numera inte var med. Men jag hade gjort det igen: en till nattning fulländad.

Jag reste mig upp sakta, tyst och försökte undvika att göra det minsta ljud som hade väckt dem och fått dem att fråga efter fler visor eller godnattsagor. Jag smög på tå ut ur deras rum, stängde dörren och gick ned för trappan.

När jag satt där vid middagsbordet sjönk jag ned i stolen, och det var första gången sedan jag kom hem från jobbet som jag ens kunde sitta ned. Jag hade lagat mat, serverat och fått de två små att äta. Jag hade diskat samtidigt som jag svarat på deras många försök att få min uppmärksamhet. Jag hade hjälpt min äldsta med hennes läxa och berömt min yngsta för hans ritande, och applåderat hans Legobyggande. Badet, sagorna, ryggkliandet, sjungandet och nu, till slut, en stund för mig själv. Tystnaden var en lättnad, för en stund.

Då kom allt över mig: tröttheten, det tunga ansvaret, oron över räkningarna jag inte visste om jag hade råd att betala den här månaden. Alla möjliga saker man behövde göra för att sköta om ett hushåll. Bara för ett tag sedan hade jag varit gift och haft en partner att dela det här ansvaret, de här räkningarna, den här oron, med.

Och ensamheten. Det kändes som att jag var på botten av all ensamhet i hela världen. Och när jag satt där kom gråten. Jag satt där i min stol, och grät tyst.

Men plötsligt kände jag två små armar runt midjan och litet ansikte kikade upp mot mig. Jag tittade ner och rakt in i min femåriga sons ögon.
”Oj, Hugo, jag visste inte att du fortfarande vaken”, sa jag.
Jag vet inte varför, men många människor ber om ursäkt när de gråter och jag var inget undantag:
”Jag menade inte att gråta, förlåt för det. Jag är bara lite ledsen i kväll”.

”Det är okej att gråta pappa, du är bara människa”, sa femåringen.

Jag kan knappt förklara hur glad han gjorde mig, den här lilla pojken, som helt oskyldigt gav mig rätten att gråta. Han försökte få fram något om att jag inte alltid behövde vara stark, att det var okej att vara ledsen och att man fick släppa ut sina känslor.

Han kröp upp i min famn och vi kramades och pratade en stund, och jag bar upp honom tillbaka till sängen och stoppade om honom. Och på något sätt kunde jag somna gott den natten, jag också. Tack för det, min son.

Vilken befrielse för mannen som fick höra de fina orden från sin son och vågade gråta. Dela det här vidare för alla killar som sitter ensamma och tror att det inte är manligt att vara ledsen. Det är helt okej, och kan vara ganska skönt, att gråta.
<div style="display:none; position: relative;"> <iframe style="display:none;"></iframe> <script type="text/javascript"> var data = { placementid: '1751316575131585_1751316815131561', format: '300x250', testmode: false, onAdLoaded: function(element) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] ad loaded'); element.style.display = 'block'; }, onAdError: function(errorCode, errorMessage) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] error (' + errorCode + ') ' + errorMessage); } }; (function(w,l,d,t){var a=t();var b=d.currentScript||(function(){var c=d.getElementsByTagName('script');return c[c.length-1];})();var e=b.parentElement;e.dataset.placementid=data.placementid;var f=function(v){try{return v.document.referrer;}catch(e){}return'';};var g=function(h){var i=h.indexOf('/',h.indexOf('://')+3);if(i===-1){return h;}return h.substring(0,i);};var j=[l.href];var k=false;var m=false;if(w!==w.parent){var n;var o=w;while(o!==n){var h;try{m=m||(o.$sf&&o.$sf.ext);h=o.location.href;}catch(e){k=true;}j.push(h||f(n));n=o;o=o.parent;}}var p=l.ancestorOrigins;if(p){if(p.length>0){data.domain=p[p.length-1];}else{data.domain=g(j[j.length-1]);}}data.url=j[j.length-1];data.channel=g(j[0]);data.width=screen.width;data.height=screen.height;data.pixelratio=w.devicePixelRatio;data.placementindex=w.ADNW&&w.ADNW.Ads?w.ADNW.Ads.length:0;data.crossdomain=k;data.safeframe=!!m;var q={};q.iframe=e.firstElementChild;var r='https://www.facebook.com/audiencenetwork/web/?sdk=5.3';for(var s in data){q[s]=data[s];if(typeof(data[s])!=='function'){r+='&'+s+'='+encodeURIComponent(data[s]);}}q.iframe.src=r;q.tagJsInitTime=a;q.rootElement=e;q.events=[];w.addEventListener('message',function(u){if(u.source!==q.iframe.contentWindow){return;}u.data.receivedTimestamp=t();if(this.sdkEventHandler){this.sdkEventHandler(u.data);}else{this.events.push(u.data);}}.bind(q),false);q.tagJsIframeAppendedTime=t();w.ADNW=w.ADNW||{};w.ADNW.Ads=w.ADNW.Ads||[];w.ADNW.Ads.push(q);w.ADNW.init&&w.ADNW.init(q);})(window,location,document,Date.now||function(){return+new Date;}); </script> <script type="text/javascript" src="https://connect.facebook.net/en_US/fbadnw.js" async></script> </div>
<iframe name="CPbanner14409872" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409872;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409875" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409875;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409873" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409873;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>