Den här historien hittade jag från början på någon amerikansk sajt och när jag började läsa den förstod jag faktiskt inte vad mannen pratade om i inledningen. Varför skulle han helt plötsligt sluta göra sitt jobb? Men ju mer jag läste, desto mer förstod jag hans poäng och då högg det verkligen till i hjärtat. Även om han vill uppmärksamma situationen för sin yrkeskår i USA tycker jag verkligen att vi i Sverige också kan ha det här i bakhuvudet när vi ibland skäller om fortkörningsböter eller liknande händelser. De här människorna gör ett otroligt viktigt jobb och får väldigt sällan någon uppskattning för det de gör. Ni kommer att förstå vad jag menar när ni läser hans ord.
Idag kommer jag inte att svara på radioanropen när din pojkvän har kommit hem full och slagit dig igen. Idag kommer jag inte att svara när din vanligtvis så ansvarsfulla 16-åriga dotter är fyra timmar försenad hem från skolan. Jag kommer inte att svara när du ringer och säger att din butik blivit rånad eller du haft inbrott i ditt hem. När en alkoholpåverkad förare är ute på vägarna idag kommer jag inte att stoppa honom. Jag kommer inte att fånga någon våldtäktsman, mördare eller biltjuv. Idag kommer jag heller inte att svara på anrop gällande en person som är beväpnad med pistol, eller en person som försöker kidnappa ett barn eller någon som har blivit knivhuggen eller skadad i en bilolycka. Jag kommer inte att rädda ditt barn när du råkat låsa in det i bilen eller dra upp ditt barn som håller på att drunkna i poolen. Nej, idag kommer jag inte att göra något av det här.
Varför?
Jo, för att idag blev jag dödad av en full bilförare när jag försökte hjälpa en funktionsnedsatt man med hans trasiga bil på motorvägen. Idag blev jag skjuten under en rutinkontroll när jag stoppat en bil för att meddela att ena framlyktan var trasig. Idag blev jag dödad i bilolycka när jag var på väg för att hjälpa en medborgare i nöd. Idag blev jag skjuten och dödad när jag skulle gripa en känd knarklangare. Idag blev jag dödad när jag försökte stoppa ett bankrån eller ett rån i matbutiken. Idag blev jag dödad när jag gjorde mitt jobb.
En kollega kommer att åka till ett hem och berätta för en mamma och en pappa, eller en fru eller en make eller ett barn att deras son eller dotter, make eller hustru, eller pappa eller mamma inte kommer hem idag. Många polisstationer kommer att flagga på halv stång men inte många människor kommer att veta varför. Det kommer att bli en begravning och många av mina kollegor kommer att dyka upp. Kanske skjuts det salut när psalmerna är avklarade och jag ska läggas ner för den sista vilan. Mitt namn kommer att stå på en gravsten och på en skylt på en vägg, i ett hus, i en stad någonstans och en familj kommer att sörja mig.
Ingen kommer att skrika efter rättvisa. Det kommer inte att bli några upplopp på gatorna. Inga poliser kommer att marschera på gatorna och vråla ”ingen rättvisa, ingen frid”. Inga medborgare kommer att skrika att någonting måste göras. Inga fönster kommer att krossas, inga bilar kommer att brännas och inga stenar kommer att kastas.
Det enda tecknet på att jag funnits är att någon, eller några, kommer att gråta sig till sömns.
Jag var en polisman.
Polismannens ord är verkligen otroligt starka och jag får kämpa med tårarna när jag läser vad han skriver. Samtidigt är hans poäng så otroligt viktig att jag kände att jag ville dela dem med er. Du får gärna dela det här vidare så att fler kan få ta del av det han skriver!
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
