Pappan skriver kraftfullt brev till de som kallar hans dotter för "ett misstag"

Pappan skriver kraftfullt brev till de som kallar hans dotter för "ett misstag"

<script data-adfscript="adx.adform.net/adx/?mid=168702&rnd=12341523"></script> <script src="//s1.adform.net/banners/scripts/adx.js" async defer></script>

Rory Feek och hans fru Joey levde ett lyckligt liv som två välkända sångare i USA. Men en dag vändes allt upp och ned, när familjen fick beskedet att Joey hade drabbats av cancer.

Så småningom gick Joey tragiskt nog bort – och kvar lämnades Rory och parets nyfödda bebis, Indiana.

Som ensamstående pappa har Rory fått leta efter vägar att klara vardagen genom all sorg, men det är inte det enda som han behöver brottas med. Eftersom dottern Indiana har Downs syndrom kallas hon av främlingar för "ett misstag", något som innebär att Rory dagligen måste försvara sin älskade dotter mot omvärlden.

Han vet att de har fel, han vet att "Indy" är en gåva – och i ett kraftfullt inlägg på sin blogg thislifeilive sätter Rory nu ner foten på allvar.

<iframe name="CPbanner14409874" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409874;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<div id="smartclip-ad"> <div id='smartclip-passback-ad'> <script type="text/javascript"> googletag.cmd.push(function() { googletag.defineSlot('/125128856/newsner.se.smartclip.passback', [580, 400], 'smartclip-passback-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.defineSlot('/125128856/newsnerse-betwen-desktop', [[580, 400],[980, 300],[468, 400],[980, 240],[480, 400],[1250, 240],[1250, 300],[1250, 600],[1250, 360]], 'smartclip-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.display('smartclip-ad'); }); window.sc_smartIntxtNoad = function(){ googletag.cmd.push(function() { googletag.display('smartclip-passback-ad'); }); } </script> </div> </div>

”När vi först fick veta att Indy hade Downs syndrom så visste Joey och jag inte riktigt vad vi skulle tycka, eller vad det skulle betyda för våra liv och för hennes liv. De senaste åren, på våra konserter och resor, så har vi mött många unga och äldre som haft Downs syndrom... inklusive vår managers vuxna son Greg, men vi kände aldrig någon av dem på djupet, inte riktigt. Speciellt inte någon bebis. 

Allt vi egentligen visste var att Indy hade en extra kromosom och att det skulle göra henne annorlunda. Hon skulle se annorlunda ut och växa mer långsamt, men förutom det var vi inte riktigt säkra på något annat. Inte förrän vi ringde folk i vår närhet. Alla var oroliga över hur förlossningen hade gått och hur Joey och bebisen mådde. Under de första dagarna ringde jag och pratade med många nära vänner och familjemedlemmar och berättade att allt hade gått bra och sedan förklarade jag att läkarna trodde att hon hade Downs syndrom. Nästan alla sa samma sak. ”Jag är ledsen”.

Bildkälla: Youtube

Det är en sådan märklig reaktion på födseln av ett barn. Kanske kände de bara förvirringen i min röst eller, mer troligt, så visste de helt enkelt inte vad de skulle säga. Jag tänkte inte och jag tänker inte att det var något negativt i deras reaktioner. Jag hade förmodligen sagt samma sak i deras skor. 

Det var vad samhället hade lärt dem, lärt oss alla, att ”åh, du fick inte en vanlig bebis… du fick något annat… en börda som kommer finnas i en livstid”. Och jag förstår det. Det är budskapet som finns allra mest ute i samhället, tror jag. Men det är fel. I alla fall tycker jag det. Och jag vet att Joey tyckte det också.

Bildkälla: Youtube

Gud gör inga misstag. Indiana är inte sämre än andra barn. Annorlunda är inte sämre. Att ha Downs syndrom gör inte hennes liv mindre meningsfullt än någon annans och hennes drömmar eller känslor är inte mindre meningsfulla. Inte som barn och, jag misstänker, inte under de kommande åren när hon växer upp och blir vuxen.

Joey och jag har, sedan vi träffades, mött många barn och bebisar med Downs syndrom och andra speciella behov. Jag har haft förmånen att träffa många av dem på Indianas skola "High Hopes" bara under de senaste månaderna, och de är inte sämre. Ingen av dem är. Som vilket barn som helst kommer de alla i sina olika former och storlekar. Vissa lär sig snabbare, andra mer långsamt. Vissa är tysta, andra är högljudda. Vissa kryper och lär sig gå tidigare än andra och vissa, som Indy… tar sin tid. Men de är alla vackra. De är alla gåvor från himlen ovanför oss.

Bildkälla: Youtube

De senaste åren har Joey och jag hört statistiken, och det krossade våra hjärtan. Det krossar fortfarande mitt. Att någonstans mellan 70-90 procent av gravida mammor som får veta att deras ofödda barn har Downs syndrom gör abort. Men jag förstår det. Världen har lärt oss att de är sämre. Att de är ett misstag. Men jag tycker inte att de är det. Jag vet åtminstone att Indiana inte är det.

När hon föddes sa Joey och jag att ”det här är barnet som Gud vill att vi ska ha”, och vi var övertygade om det. Och vi hade rätt. Jag kan inte tänka mig att Joey inte skulle vilja ha de två åren som mamma till Indiana och få uppleva kärleken och lyckan som Indy gav henne. Gud visste det. Han gjorde det så. Det var hans gåva till henne. Så som Indy är min gåva nu. Hon är leendet på läpparna hos en pappa som borde gråta. Hon är ljusglimten hos en familj som borde vara fyllda med sorg.

Bildkälla: Youtube

Vi har äntligen gjort klart en film och lämnade in den för några dagar sedan. Jag är så stolt över den. Så stolt över min fru. Så stolt över chansen att få dela den här historien med andra. Jag tycker att filmen säger så mycket, genom att inte säga någonting alls. Du ser bara en kvinna leva och älska och förändras. Åtminstone gör jag det.

Du ser också en bebis födas i början av filmen, ett barn som inte var vad vi hade förväntat oss. Men till syvende och sist inser du, liksom vi, att hon inte är sämre än någon annan. Hon är mer. Mer underbar och mer värdefull och till och med mer viktig för våra liv och vår berättelse än vad vi hade räknat med.

Bildkälla: Youtube

Vårt lilla misstag är vaken och på nedervåningen med mig nu, redo att äta sin frukost. Hon är uppspelt eftersom det i dag är ”vattendagen” på skolan och hon får ha på sig sin baddräkt och gå och simma med alla sina små vänner i skolan.

Jag är uppspelt också. Uppspelt över att vara hennes pappa. Att få se henne utvecklas… och vem jag utvecklas till eftersom hon finns i mitt liv. Jag har fortfarande så mycket att lära och jag tvivlar inte på att medan jag lär henne… så kommer hon att lära mig.

Nej, Gud gör inga misstag.”

Här kan du se den rörande filmen som pappan Rory har gjort om sin älskade dotter:

Källa: thislifeilive.com

Alla är vi olika, och det är olikheterna som gör oss unika. Pappans kraftfulla brev är både vackert och viktigt – och jag hoppas att fler får chansen att läsa det. Sprid gärna vidare om du också tycker att fler borde ta del av texten!

Publicerad av Newsner familj, gilla gärna

 
<div style="display:none; position: relative;"> <iframe style="display:none;"></iframe> <script type="text/javascript"> var data = { placementid: '1751316575131585_1751316815131561', format: '300x250', testmode: false, onAdLoaded: function(element) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] ad loaded'); element.style.display = 'block'; }, onAdError: function(errorCode, errorMessage) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] error (' + errorCode + ') ' + errorMessage); } }; (function(w,l,d,t){var a=t();var b=d.currentScript||(function(){var c=d.getElementsByTagName('script');return c[c.length-1];})();var e=b.parentElement;e.dataset.placementid=data.placementid;var f=function(v){try{return v.document.referrer;}catch(e){}return'';};var g=function(h){var i=h.indexOf('/',h.indexOf('://')+3);if(i===-1){return h;}return h.substring(0,i);};var j=[l.href];var k=false;var m=false;if(w!==w.parent){var n;var o=w;while(o!==n){var h;try{m=m||(o.$sf&&o.$sf.ext);h=o.location.href;}catch(e){k=true;}j.push(h||f(n));n=o;o=o.parent;}}var p=l.ancestorOrigins;if(p){if(p.length>0){data.domain=p[p.length-1];}else{data.domain=g(j[j.length-1]);}}data.url=j[j.length-1];data.channel=g(j[0]);data.width=screen.width;data.height=screen.height;data.pixelratio=w.devicePixelRatio;data.placementindex=w.ADNW&&w.ADNW.Ads?w.ADNW.Ads.length:0;data.crossdomain=k;data.safeframe=!!m;var q={};q.iframe=e.firstElementChild;var r='https://www.facebook.com/audiencenetwork/web/?sdk=5.3';for(var s in data){q[s]=data[s];if(typeof(data[s])!=='function'){r+='&'+s+'='+encodeURIComponent(data[s]);}}q.iframe.src=r;q.tagJsInitTime=a;q.rootElement=e;q.events=[];w.addEventListener('message',function(u){if(u.source!==q.iframe.contentWindow){return;}u.data.receivedTimestamp=t();if(this.sdkEventHandler){this.sdkEventHandler(u.data);}else{this.events.push(u.data);}}.bind(q),false);q.tagJsIframeAppendedTime=t();w.ADNW=w.ADNW||{};w.ADNW.Ads=w.ADNW.Ads||[];w.ADNW.Ads.push(q);w.ADNW.init&&w.ADNW.init(q);})(window,location,document,Date.now||function(){return+new Date;}); </script> <script type="text/javascript" src="https://connect.facebook.net/en_US/fbadnw.js" async></script> </div>
<iframe name="CPbanner14409872" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409872;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409875" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409875;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409873" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409873;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>