Så länge vi tror och hoppas finns det ingenting som heter omöjligt. Förr eller senare ser ödet ändå till att förverkliga det som var meningen att hända – och det är den här berättelsen ett utmärkt exempel på.
Historien tar sin början i ett tragiskt öde där en ung tjej tvingas adoptera bort sitt nyfödda barn eftersom hennes pappa inte accepterar barnets far. Åren går och 30 år senare får hon ett oväntat telefonsamtal som leder vidare till en oväntad vändning och ett osannolikt möte.
Jag vet inte säkert om det har hänt på riktigt men budskapet är ändå så starkt som det kan bli: vissa personer är bara som gjorda för att vara tillsammans. Historien är lite lång men jag lovar att det är värt det – för i slutet är det faktiskt svårt att hålla tillbaka tårarna. Läs och tveka inte att dela vidare om du blev lika berörd som jag!
”Är det här Jenna?” frågade en röst på andra sida linjen.
Jennas hand darrade medan hon kramade telefonen.
Den där rösten lät precis som hon hade drömt att den skulle låta. Alldeles exakt som hans pappa.
Jenna hade i 30 års tid vetat att den här dagen skulle komma.
Adopterade barn verkar vilja veta allt om sina biologiska familjer. Känslor av fasa, men också en slags upprymdhet fyllde Jenna medan hon fortsatte konversationen med den unga mannen på andra sidan linjen.
1967 var Jenna förälskad i David. Men Davids familj var från den fattiga delen av stan.
Jennas pappa var kontrollerande och våldsam och han lät henne inte träffa David. Med hjälp av vänner lyckades de trots allt träffas i hemlighet.
När Jenna upptäckte att hon var gravid blev hennes pappa rasande.
Han tvingade sin tonåriga dotter att åka och bo med en faster till det att barnet blivit fött.
Med krossat hjärta sökte sig David till armén och reste för att slåss i Vietnam.
Han skrev en del brev till Jenna, men hennes pappa slängde iväg dem. David försökte till och med skriva brev till en av Jennas vänner, med förhoppningen att han skulle lyckas få fram några ord till tjejen han älskade så djupt.
Jenna fick aldrig något av breven och hon visste inte hur hon skulle komma i kontakt med David.
Jenna kom hem efter att barnet blivit fött.
Hon drömde oavbrutet om det lilla barnet hon hade hållit i sin famn i endast ett fåtal sekunder.
Hon undrade hur hans adoptivföräldrar var, var de bodde och hur barnet såg ut när det växte upp.
Hon drömde också om dagen då hon skulle vara tillräckligt gammal för att flytta hemifrån och komma bort från sin kontrollerande pappa.
Efter studenten gick Jenna på högskola och fick sen ett bra jobb i en storstad. Hon återvände aldrig till sin hemstad, fortfarande arg över att hennes pappa inte hade låtit henne behålla sitt barn och gifta sig med David.
Minnena om en förlorad kärlek och en son hon tvingats lämna bort var orsaker till att Jenna aldrig gifte sig.
Hon sysselsatte sig med sitt jobb som lärare. Organisationer som hjälpte utsatta kvinnor blev hennes passion. Jenna arbetade väldigt hårt för att hjälpa andra under hela sitt vuxna liv.
Men längst bak i sitt huvud visste hon alltid att den här dagen skulle komma.
Hennes son skulle hitta henne och skulle vilja veta varför hon inte hade älskat honom tillräckligt mycket för att behålla honom.
”Kan vi träffas någon gång snart?” frågade den unga mannen.
Hans namn var Bradley.
Jenna gick med på att låta honom flyga till henne och träffas. Han var 30 år gammal, gift och hade två barn.
När hon lagt på önskade Jenna att hon hade frågat Bradley om han hade lyckats hitta David.
Hon släppte tanken och började förbereda sig på besöket från sin son som skulle ske om två veckor.
Dagarna släpade sig fram. Jennas känslor flög iväg. Hon gick från uppspelthet över att äntligen få träffa sin son, till panik över att han inte skulle gilla henne eller inte förstå.
Till sist kom dagen.
Jenna körde till flygplatsen två timmar tidigare eftersom hon var för nervös för att stanna hemma helt ensam. Hon bet på naglarna av nervositet.
Det ropades ut att Bradleys flyg hade landat.
Jenna gick mot ankomsthallen och vred på nacken medan hon sökte med blicken efter familjen hon skulle träffa. En livstid av mardrömmar och ånger fyllde hennes huvud.
Plötsligt stod han bara där, rakt framför henne.
En kram som var så stark att han lyfte henne var den första kontakten hon hade med sin son på 30 år. De kramades och grät i flera minuter.
Sen drog en liten pojke i Bradleys tröja.
”Pappa, jag är törstig”.
Jenna kramade sitt barnbarn, sedan hans storasyster. Hon kramade sin svärdotter och sedan kramade hon Bradley lite mer.
Den lilla pojken började skrika och springa mot en annan man.
”Farfar!” skrek han.
Jenna stannade och stirrade. Det kunde inte vara sant. Men hur? Var det verkligen han?
Bradley pussade sin mamma lätt på kinden. ”Ja, det är verkligen han. Jag hittade honom förra veckan och han har varit i vårt hus och hälsat på. Han var väldigt uppspelt över att få veta över att jag skulle träffa dig idag. Han har heller aldrig gift sig, förstår du.”
David lyfte upp den lilla pojken, sedan mötte hans blick Jennas.
Han lyfte försiktigt ner den lilla pojken och rörde sig mot Jenna.
Han höll om henne en lång tid innan de till sist släppte taget och såg på varandra.
Helgen tog slut alldeles för fort.
Bradley och hans fru fick Jenna att lova att hälsa på inom de kommande veckorna. När de åkte till flygplatsen hjälpte David till så Bradleys familj hamnade rätt.
”Vart ska du flyga?” frågade Jenna.
”Ingenstans”, svarade han.
”Jag har förlängt min semester. Vi har många förlorade år att ta igen.”
Det året, runt jul, hade Bradley förmånen att bevittna sina biologiska föräldrars giftermål.
Ja, vissa får verkligen chansen att till slut leva lyckliga i alla sina dagar.
Hoppet är det sista som lämnar människan. Dela vidare om du också tror att kärleken övervinner alla hinder!
